Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
Kffør Kliehf: Bengt Silfversparre
rudolf steiner
Fil. D:r Rudolf Steiner, generalsekreterare för
Teosofiska samfundets tyska sektion, har de sista veckorna
på inbjudan af Sveriges teosofiska samfund på olika
platser hållit föredrag i teosofiska ämnen. D:r
Steiner är Tysklands främste nu lefvande Goethekännare
och blef af storhertiginnan Sophie kallad till Weimar
för att utgifva Goethes vetenskapliga arbeten i den
stora Weimarska Goetheupplagan.
Född 1861 aflade d:r Steiner sina akademiska
examina vid universitetet i Wien 1882, där han sedan till
1885 verkade såsom lärare, men samtidigt idkade en
betydande skriftställare- och föreläsareverksamhet,
hvarmed han alltjämt fortfarit äfven under de år (1885
-1897) han utgaf Goethes vetenskapliga arbeten i
" Kürschners Deutscher Nationallitteratur" och var
medarbetare i " Goethe ^Schiller Archiv". År 1897 kom han
till Berlin och utgaf där "Magazins für Litteratur". Bland
de arbeten han senare skrifvit väckte "Philosophie
der Freiheit" ett lika stort som berättigadt uppseende.
Jag kan inte längre minnas, hvad vi talte om, ty
det är många år sen den kvällen. Och inte vill jag
ljuga, den här gången. Det får man nog göra
tillräckligt ändå.
Men den som var skeppare var lång och mager och
läspade. Den som var styrman hade mycket krokig
näsa. Och den som var besättning var bara jag,
som ingen fäste sig vid.
Vi sutto i rägnet och åto smörgås med ena handen
och kalla biffstekar med den andra. Och då och då
drucko vi mjölk ur den gemensamma hämtarn.
Det blef storm, men vi hade kroken i land och en
mansbörda till sten akterut med förhalningsända, och
fartyget vakade godt i sjöarnas efterdyning från
skärudden.
Jag kan ännu tydligt se, hur skrakar, lommar, grisslor,
svärtor och ådor surrade öfver vågorna, och ju
no-gare man följde dem med blicken, desto snabbare
föreföll deras flykt. De flögo i vida kurvor och
hviss-lade och pepo eländigt, så att ögonen tårades och
man blef matt i knäna.
Snart skymde det.
Skummet dref längs stränderna som hvitt dun och
sköt vid skärudden i luften som ånga. Men hos oss
var vattnet svart som en likkista.
Under sådana omständigheter lade vi oss. Vi
stängde luckorna för våra kojer och lindade in oss i
höet, som värmde. Men vi hade haft en hård
segling, och däcket hade gistnat. Därför kände vi snart,
att det var blött i kojen, och rägnet dröp ner på oss,
och vi började darra men drogo knäna under hakan,
höet öfver ryggen och somnade, som smugna undan
från ett blodigt slag, hvars åskor dundrade tätt
bredvid oss.
Jag kan inte glömma den natten. Det var, som om
jag med höets ånga och väta andats i mig själfva
själen i denna näjd, och jag låg i ett tillstånd mellan
sömn och vaka, darrande af köld och fukt, och något
skedde med mig.
Man vet ingenting kanske lyfte jätten af sig
slokhatten och såg neråt viken, och det kunde ha
betydt en del. Eller kanske var det något särskildt just
med den lägdan, där höet hade vuxit. Kanske med
skäret. Man vet ingenting.
Men jag frös som en hund.
Då var det någon, som skrek på däck, skrek som
en besatt, och vi törnade ut i mörkret. Vi märkte
genast, att kroken släppt och vi släpade stenen med
oss och drefvo ner mot andra stranden, och rägnet
flög i sin fart förbi oss, och vi sågo hvarann bara som
skuggor.
Då som alltid vid dylika tillfällen kände man sig
ensam i världen, utan att tänka på det öfvertygad om
att helt plötsligt hade alla slutat upp att lefva, och
nu skulle någonting komma att hända.
Och det hände, att vi kommo under segel och
började göra fart och stucko ut mot de hvita
telegrafstrecken i natten, som voro vågbrott. Och krängde
svårt.
Jag stod förut och ekade in ankarändan, och på
det sättet fick jag första sjön öfver mig, så fortsatte
han akteröfver och föll som en tung groda i rummet
och välte mjölkhämtaren; och där summo nu
smörgåsar och kött och potatis i mjölkblandningen.
Men när vi stuckit ut bedarrade stormen med ens
och slagrägnet blef ett duggrägn, och de svarta
skyarna blefvo ljusgrå, och det grydde.
Vi styrde rätt mot fyren, som blinkade så precis
utan att missta sig, att man kunde tro, den hade
uniformsmössa ofvan glashjälmen.
Styrman hade redan haft sin vakt och kojat. Nu
gäspade kapten och gaf mig kursen, och så kojade
han.
Jag satt nu till rors och frös och darrade och
gäspade, jag med, och tittade på luften och seglen och
farvattnet och fyren, som en rorsman skall göra. Men
annars kunde jag lika gärna ha sofvit, ty det var en
gammal inkörd koff, som skumpade hemåt så gärna
som en märr, och vi slörade undan i lugn och ro.
Det var den stora timman på dygnet.
Från soluppgången och intill mörkningen stå bärgen
där och gör sig för, ty de synas veta, att vi gå och
titta på dem då och då och fälla ett och annat kritiskt
omdöme.
Men när natten utan att säga ett ord lyfter och
flyger bort, då ha de sjunkit ihop, och då ser man
dem som en rad gubbar, gummor, män, kvinnor och
barn, en hel stor släkt, och de ha hufvuna fällda,
somliga mot bröstet, somliga i handen, somliga mot axeln,
somliga bakåt. Och på alla dessa ansikten hvilar det
färglösa ljuset af deras själ.
Jag hade ingen natt förut sett allt detta, men nu
såg jag det.
Det kändes, som om jag sett hela min verkliga
släkt sofvande omkring mig, och hela landet milsvidt
omkring mig låg naket inför ögat. Och under jättens
slokhatt stack fram en stor knölig näsa. Det var just,
hvad jag tänkt mig, under ledning af vinterns sagor.
(Forts, ä sid. 463.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
