Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - III. Våta fötter och värkande rygg - IV. Jonas Durmans tanke tager gestalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I storstugan höras tre par friska lungors jämna andetag.
Tröttheten gör sömnen lugn och djup, om ock drömmens
gyckelbilder emellanåt föra fantasien långt, långt bort utom
kolonien Durmans skogar.
Blott på Arthur Brandmarks madrass är det oroligt. Sakta
reser han sig på armbågen, stirrar i mörkret bort mot
kamraternas bäddar och lyss på deras jämna andetag. Så rifver
han eld på en tändsticka, tänder veken i den lilla glasflaskan
med bleckhals, som utgör nattlampa, och tar fram en fotografi
under hufvudkudden.
Det är en flicka. Vacker har hon visst aldrig varit, och
så ung är hon inte heller just nu längre. Men ett par
hjärtegoda ögon blicka stora och trofasta fram under en liten låg
panna, och den lilla trubbnäsan skjuter ut öfver en mun med
ett drag af godhet och mildhet öfver sina linjer.
Stora tårar rulla ned på Arthur Brandmarks kådfläckade
fingrar, dem ingen tvättning kan göra fina mer, ned på
handens blåsor och den grofva bädden. Han kysser de stora
ögonen och den lilla näsan och mumlar:
— Det är för din skull jag försöker, Lova, bara för din
skull! Du väntar ju?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
