Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VI. »Sjunger ensam sin långa längtan...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nära och tyckte att en promenad i visst sällskap skulle vara
ännu trefligare; men de äldre hyresgästerna skulle ju af
artighet först bjudas plats, flickorna voro flera nu på sommaren,
och så — voro ju trillorna visserligen ungefär lika goda, men
kuskarna icke så. Borta vid stallarna stod gamle Arvid och
hjälpte till samt vände sig till Sven, kamraten, och anmärkte:
— D’ä’ märkligt att dä’ ändå ble’ folk te sist å di här
herrapojkarna likaväl. Sir du, nu smörja di bå hjul å fotsackar å
handtera sina kriatur vettigt också!
Brandmark hade också häst i dag liksom de flesta andra;
kvällarna hade redan börjat blifva mörkare och vädret hade
inte sett pålitligt ut. Med jämnmod såg han en af sina unga
kamrater lägga beslag på pastorskan och fröken Strömbom,
leende iakttog han flickorna Bredins förtjusning då »doktor»
Jakobson, han som några år »funderat» på medicofilen, tog
dem med sig allihop och för deras skull gjorde en stor
omväg på sin färd hem till sågen. När Lova i alla fall var långt
borta, voro alla flickor lika för Brandmark, och därför sporde
han:
— Har jungfru Malin sett Hanna Falk?
Gamla Malin rusade genast ut i trädgården, satte de
knubbiga händerna i sidorna och ropade och flåsade så att de feta,
röda kinderna stodo ut som gummikulor:
— Hanna, Hanna! Hon får åka på Brandmarkens skjuss!
Många ord sade inte de två på vägen. Hannas magra
ansikte, kransadt af de kolsvarta lockarna, såg alldeles
onaturligt blekt ut i månskenet. Brandmark såg på henne
deltagande.
— Fröken Hanna och jag äro visst de som roa sig sämst
på slottet?
Hon bara såg på honom. Han var karl och stark och
rak i ryggen, och ändå inte glad. Det måtte vara en konstig
människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
