Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VI. »Sjunger ensam sin långa längtan...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag slå mig på någon af de industrier, här komma att växa
upp, kommer något i min väg, som jag förstår och som
hastigare kan hjälpa mig upp, så skall jag ingenting försumma.
Men en »simpel arbetare» kommer jag ändå alltid att förbli,
fröken Alm.
De stora, blå ögonen strålade och han höjde det käcka,
blonda hufvudet medan han talade. Där låg ett uttryck af
lugn kraft, af fast tillförsikt öfver hans väsen, som band
Gerdas blick vid hans vackra, manliga ansikte längre än vanligt.
Var detta samme tafatte unge man, som kommit upp till
middagen och ställt sig vid kakelugnen med händerna på ryggen
den första dagen hon var på Hammarbo?
Det har funnits puckelryggar, som blifvit älskade för sin
egen skull, och lungsiktiga, svaga stackare, som varit farliga
för kvinnohjärtan, och missmodiga och ängsliga naturer, som
magnetiskt dragit till sig offrande kärlek; men så länge
världen står skola käckt mod och manlig kraft dock aldrig förlora
sin verkan på kvinnans sinne.
Men när måndagsmorgonen grydde och Gerda gäspande
gläntade litet på sin rullgardin för att titta efter hurudant
vädret var och såg Hammar böjd under tyngden af ett helt
tjog sädesstörar med tunga steg knoga ut på rågåkern i sneda
stöflar, då tyckte hon att dessa två veckor gått rätt sakta, att
den unge mannen därnere nog blef mera bonde för hvarje
dag och att de tre veckor, som ännu voro igen af ferierna,
skulle bli långa nog. Och så kröp hon ned i bädden igen,
drog täcket högt upp under hakan och somnade in på ännu
ett par timmar med tanken på stipendier och utrikes resa och
hvad professorn sagt vid uppvisningen, och den där lille mörke
violisten med de tindrande, svarta ögonen, som alltid brukade
dyka upp vid slottsbacken om kvällarna och göra sällskap på
promenaden utan att be om lof, och stå i halftimmar med
henne och titta ned i brusande Norrström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
