Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VIII. Ett bröllop på Guds försyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi ha väntat länge nog, vi ha sökt vara »kloka» och
beräknande. Våra planer ha slagit fel och vårt hopp krossats.
Nu förmår jag ingenting mera, skild från dig, men allt vid
din sida; nu vill jag ej vänta längre; en af oss kunde dö
medan tusenmila haf skilde oss åt. Hvad är väl all världens
härlighet, hvad är väl all lifvets nöd och sorg och brist mot
att äga hvarann? Drar du dig undan, anser du det okvinnligt
att det är bruden som ber: Tag mig med dig dit ut! Gör
oss till man och hustru, älskade! Låt mig med ens bli allt
hvad jag kan för dig!
Förlåt mig! Jag vill försöka att inte bli någon mycket
tung börda för dig, jag skall lofva att ej hindra dig mycket;
men tag mig med, Arthur!
Mamma har sin lilla pension och äfven en smula kvar
efter pappa; mitt hjärta blöder vid att lämna henne, men jag
känner att hon kan snarare lefva utan mig än jag utan dig.
Mitt hufvud är så oredigt. I morgon får du ett långt,
riktigt bref; nu kan jag ej mera än be dig: stöt mig ej bort,
le ej åt mig, anse mig ej som ett barn! Låt oss gemensamt
gå mot mödor och faror, mot nöd och svält, om så skall vara!
Kunna vi ej mera, så kunna vi dock dö tillsammans!»
— Ja, och sen är slutet ungefär som i bref från andra
fästmör, hvilka vänta att om en månad eller två få gå in i
eget hem, men själfva brefvet var lite olika eller hur, min
gosse? frågade Arthur Brandmark, medan hans bruna ögon
glänste och den hvassa hakan darrade.
Karl Hammar strök med handen ett tag öfver ögonen och
vände sig till hälften bort innan han svarade.
— Den man, som vunnit ett sådant hjärta, är den rikaste
på jorden, äfven om han inte vet att han får äta sig mätt i
morgon.
— Ja, ser du, hon är en liten blek och blyg mamsell och
säger just inte mycket, och köksspisen har tagit hennes första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
