Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - VIII. Ett bröllop på Guds försyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hammar var i vanliga fall just ingen talare; både håg och
öfning fattades. Men han hade ett godt hufvud och ett
behagligt framställningssätt och hade lärt sig ett litet rätt nätt
tal utantill. Men när han nu stod där med glas i hand gent
emot sin gamle vän och arbetskamrat och tänkte på hvad som
väntade Arthur och att de från och med morgondagen
sannolikt aldrig skulle råkas mer, då flögo de inlärda fraserna med
ens sin kos, och detsamma var det, ty Hammar skulle ändå ej
velat begagna dem nu. I stället steg hans unga, varma hjärta
upp på läpparna och det blef en »skål för brudparet» sådan
ingen af de närvarande hört förut. Ledigt och konstlöst slöto
sig orden kring vackra, varma tankar och ledde en elektrisk
ström från hjärta till hjärta.
— Du store Gud, hvad han är söt! hviskade Lydia
Strömbom till Gerda Alm, som satt bredvid henne, och stötte henne
i sidan.
Gerda svarade inte, men hennes kinder brunno och hennes
stora ögon lyste i fuktig glans, medan de oafvändt voro fästa
vid talarens unga, präktiga gestalt med det blonda, kraftiga
hufvudet omstråladt af inspirationens eld. Om hon också inte
precis fann honom »söt», så gaf hon honom måhända i sitt
inre ett ändå högre betyg. -
Eftermiddagen blef ju lifligare och litet mera bullrande än
en vanlig söndagsafton på Durmans »slott», men på det hela
föga olik en sådan. Kvartetten, i hvilken Lindkvist skulle
öfvertaga första tenorstämman efter Brandmark, hedrade gång
på gång sin afgående ledare med nya sånger, och ibland kunde
Arthur, trots alla de tankar och känslor, som nu bestormade
hans hjärta, icke låta bli att »fylla i» här och hvar, där det
kunde behöfvas. Gerda Alm sjöng ett par vackra stycken till den
lilla orgeln, och Lydia Strömbom, som i musikväg
hufvudsakligen excellerade i glada saker på piano, gick omkring och
beklagade lifligt saknaden af ett sådant för hvem som ville höra på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
