Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - X. En kvinna som »offrar» sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfva den blyga, tillbakadragna värdinnan, fru Lindkvist,
började ge luft åt en lindrig undran öfver en sommarferie,
som räckte in i November. Pastorskan rätade på sitt
askblonda hufvud med mycken värdighet och svepte ullschalen
energiskt närmare om sin tunna gestalt, såsom alltid då hon
kände sig sårad, och upplyste:
— Snälla ni, Lydias bröst har tyvärr blifvit klent på sista
tiden, och när hennes goda vän friherrinnan fick höra det,
skref hon så vänligt: »Älskade min Lydia», skref hon, »Klaras
försummade undervisning kan tagas igen, men en sådan vän
som du får jag aldrig mer på jorden. Blif kvar litet ännu i
Durmans för ditt stackars bröst så välgörande skogar; jag får
lida och försaka, och gör det med glädje för ditt bästa.»
Precis så skref friherrinnan i sista brefvet, snälla ni.
— Åh, herre Gud, hvad det måtte vara en rar mänska!
utbrast den beskedliga Anna Lindkvist, trohjärtadt och förvånadt.
— Lydias lön utgår naturligtvis lika fullt, upplyste
pastorskan, litet upptinad af Annas beundran.
— Nej kors, sicken vänskap! tyckte Anna.
Räddandet för tillfället af respekten hos den snälla Anna
Lindkvist kunde emellertid ej väsentligen lätta bekymret för
huru det skulle gå om det t. ex. blefve nödvändigt att de
båda damerna ett helt år lefde på den lilla summan af knappast
400 kronor, som var allt hvad pastorskan hade af änkepension
och en liten smula ränta på hvad som blifvit öfver vid det
gamla boets realiserande, när en del småskulder voro betalda.
Visserligen voro både bostad och mat ytterst billiga härute,
men det ginge ju ändå inte ihop utan att ta af de få
styfrarnas kapital, och huru skulle det då bli på mammas ålderdom?
Stackars kvinnor! Deras falska stolthet förledde dem ej
allenast att söka föra andra bakom ljuset beträffande deras
förhållanden; Lydia braverade äfven för modern öfver en del
föregående triumfer uppe i Västergötland. Därför kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
