Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - X. En kvinna som »offrar» sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lydia rodnade numera alltid så vackert när hon fick se
hans fylliga, rödlätta ansikte och tämligen kala hjässa i
dörren, och när han rest den tredje kvällen vek pastorskan
betänksamt ett stort pappersark och skref till en väninna i sin
gamla socken:
»Kära du, hvad de barnen alltid göra en bekymmer.
Härinne i vår lugna vrå trodde jag min lilla Lydia, medan hon
hvilade upp sig för sin hälsas skull, skulle vara fredad någon
tid från de lockelser och den enträgna uppmärksamhet, som
ständigt omhvärfde henne i Västergötland. Men hvad händer?
Här bor en ung, ståtlig man, en doktor Jakobson, som med
en glänsande läkarebana framför sig lämnade vetenskapen och
slog sig på en kolossal sågverksrörelse härnere, ungefär af
den art som en gång gjorde Jonas Durman, koloniens
grundläggare du vet, till den rike man han var. Sällan förgår en
dag som inte doktorn och disponenten Jakobsons ekipage
stannar utanför den våning vi här bebo, och sen blir det ett
pratande utan all ända mellan min Lydia och den verkligt
kvicke, fine mannen. Hvad framtiden bär i sitt sköte vet
Herren allena; vi mödrar få ju alltid göra offer. Jag säger
endast: Gud göre mitt älskade barn lyckligt.»
Efter ett par dar stannade »det Jakobsonska ekipaget»,
en liten lurfvig ölänning framför ett par skogskälkar med en
häck på, ånyo utanför Kvarngården. Jakobson var inte fullt
så munter och treflig som vanligt. Pastorskan kom ihåg att
hon hade något att utträtta ute i köket. Då steg han upp
från sin plats vid fönstret, gick fram till Lydia vid bordet och
lade sin tjocka, feta hand på hennes axel.
— Det här går inte i längden, fröken Lydia.
Fröken Lydia, icke alldeles ovan vid »psykologiska
ögonblick», fast de tyvärr ännu aldrig ledt till något vidare, tittade
upp med en oskyldig, sjuttonårig blick och sa’:
— Inte! Lider det verkligen till slut med slädföret nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
