Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XI. Fyra år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till de olika fonderna, nästan alla voro själfägande farmare,
och »Durmans koloni» finge flytta till en annan del af landet
för att födas på nytt och växa stark igen.
Somligstädes hade döden gästat, däribland äfven på
Durmans »slott». Jungfru Malins skrofulösa Ida hade gått dit där
vi alla äro lika vackra och där ingen stackars flicka behöfver
sörja för sitt ansiktes skull. Samtidigt bortrycktes en ung
kolonist, en teknolog Öberg, som aldrig fått någon anställning
ute i världen och därför velat göra sina kunskaper fruktbärande
här såsom ringa aflönad föreståndare för det lilla oljeslageriet och
stärkelsefabriken, som då ännu sköttes för förlagsfondens egen
räkning. Några månader förut hade han bundit en ung
kvinnas öde vid sitt, och det bleka, sorgklädda fruntimret, som
hjälper jungfru Malin, hvilken nu börjar tröttna, är just fru
Öberg, som ibland vid de lifliga söndagssamkvämen, då hon
går och sysslar med den enkla serveringen, lutar sig en stund
mot dörrposten vid farstubron och blickar ut på den glada
skaran med tårfyllda ögon och kommer ihåg hur det var då
han, ung och stark, den gladaste bland de glade, första gången
förde henne hitut en sol- och sommardag.
Hanna Falk, den lytta sömmerskan, är sig lik. Ibland
tänker hon bli hemma om söndagarna för att inte såras af glädjen
hos dem som hafva raka ryggar och hoppet och framtiden
för sig, eller behöfva ta emot den vänlighet alla visa stackars
Hanna, men hon själf helt bittert anser som en andlig allmosa.
Men till sist struttar hon alltid åstad ändå och sitter i något
hörn och ser på leken och glädjen med stolta, svarta,
hungriga ögon.
Ett nytt element har kommit till. Små korta, knubbiga
ben och osäkra fötter stappla omkring här och hvar, snafva
om snäckorna, som kanta gräsplanerna, trilla omkull öfver
krocketbågarna, kafva upp i knäna, draga upp grus och sand
på själfva tant Strömboms söndagsklädning. Men tant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
