Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIV. Bland remmar och hjul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de så kommo, voro de mildrade och brutna af furorna
och förde härlig doft af tall och gran i sin andedräkt. Det
var hälsa och lif åt bröst och lungor, det var lekande lust i
hvarje vind, det var alldeles omöjligt för tunga tankar och
röda ringar kring vackra ögon att hålla stånd härute i
sommartid.
Sångartåget hade börjat i Östersund i Maj och våren hade
mött Gerda redan i Gäfle uti fagra buketter inne i
konsertsalongen, uti vackra, gröna ängsbitar och sprickande löf
utmed järnvägslinien. Ju längre mot söder, desto rikare
blomstergärd; hela fång af Floras barn. Och det var gladt och
doftade skönt på kvällen och de gingo an äfven på morgonen,
tack vare alla glas och kannor och karaffiner, som
hotellfröknarna assisterade med. Men när sedan trötta ögon tittade
upp på dem där de hängde i waggonnätet och slokade med
dammiga blad, sågo de ömkliga ut.
Härute glänste blomstren i daggen från morgon till morgon
och behöfde ej låta sina lif för att fägna ögat. I stället för
att våren förut kommit till Gerda, lindad i papper och bunden
med tråd, var det nu hon, som kom till den fullfärdiga
sommaren, där den låg kransad af furor med inslag af blånande
vatten.
Seklers civiliseradt lif har nivellerat ej blott människorna
utan äfven deras känslor och uppfattning af årstiderna såväl
som af allt annat. Man friar på slädparti, man håller bröllop
i själfva Oktober, man öppnar sitt hjärta för den älskade då
man under samma paraply trotsar ett höstregn i September.
Detta är civilisationens frukter; men ännu lefver urmänniskan
inom oss, ännu, åtminstone så länge vi äro unga, känna vi
att hjärtats vaknande känslor få dubbel styrka just då själfva
naturen åter vaknar upp, att de stiga med safven i björk och
växa med svällande löf, att »våren är kärlekens tid», i naturen
såväl som i lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
