Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIV. Bland remmar och hjul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon nickade tyst, och en blick ur hennes plötsligt
allvarliga ögon sade honom att hon förstod honom. Så såg hon
själf tankfull in i labyrinten af smällande remmar och
gnisslande hjul tills hon blef nästan vimmelkantig, sträckte fram
armen mot en underlig tingest andra sidan maskinen, vid
hvilken de stodo, och sade:
— Men säg mig, hur ...?
— Gerda! Store Gud! skrek Hammar plötsligt och ryckte
henne tillbaka.
Hon förstod att hon kommit för nära remmen, och hennes
kinder blefvo likbleka af förskräckelse. Hon hvilade i hans
armar en half minut med slutna ögon, och när hon öppnade
dem, såg hon hans blossande ansikte lutadt öfver sig med ett
obeskrifligt uttryck af ångest, men också af lågande, lidelsefull,
länge tillbakahållen kärlek.
Vilje- och motståndslöst lät hon honom, med armen ännu
fast sluten om hennes lif, föra henne ut ur fabriken, ut i
solljuset, där gräs och blad glittrade i stänket från forsen, och
fåglarna, obrydde om bullret, kvittrade i alarnas grenar.
— Tack, nu är jag duktig igen! hviskade hon ute på den
lilla gångstigen och ville lösgöra sig från hans fasta grepp.
Men han höll henne fast med starka armar, böjde sig ned
mot henne och svarade:
— Nej, Gerda! Jag kan aldrig släppa dig mer. Du ser
själf hur det är fatt med mig, och jag tror nog också du vet
huru länge jag hållit dig kär. Tycker du att jag har väntat
länge nog? Skall jag omigen släppa lilla sångfågeln lös i den
vida, villande värld?
Han bad, som den som ber om sitt eget lif, och tryckte
henne hårdt intill sig. En liten rest af förskräckelse och
rörelsen nu blefvo henne för mycket. Hon brast i hejdlös gråt,
så att hela den veka gestalten skakade. Men att de tårarna
icke voro hvarken harmens eller smärtans, därom talade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
