Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dock huru olika!
Det var ej det haf af okända hufvuden med fem logerader
fyllda af forskande blickar och spända öron, som hon drömt
sig; det var vänner och deltagande hjärtan alltsammans.
Det var ej stolta, jublande, segerrika toner i pärlande
kaskader som hon kastade ut till den lyssnande skaran; det var
ett blygt och bäfvande, knappast hörbart löfte att höra en
enda till.
Och det hade ej varit hofkapellets orkester som hälsat
hennes entré under ledning af en konstnärligt förd taktpinne;
det var åter lilla fru Johansson, som med smala, magra, bruna
fingrar något stelt trefvade rätt på en koral å Durmans orgel.
Och bifallet, det smekande, det berusande, om hvilket hon
drömt under tunga arbetsår både sofvande och vaken, detta
sorlande jubel, efter hvilket hon törstat under mödosam
lärotid och som skulle föra henne längre och längre, framåt och
uppåt, hvar var det?
Hon lyfte blicken till den store, starke mannen vid sin
sida, hon såg hans friska, manliga ansikte glöda af rörelse
och glädje, och allt annat af hvad lifvets fröjder och
framgångar bäst kunnat ge, krympte samman och blef smått och
obetydligt mot att höra honom till och veta sig vara honom
kärast af allt i världen.
Orgeln tystnade och allas blickar riktades mot prästen.
Det var ej gamle komminister Bengtson i dag; det var en af
Hammars studentkamrater, pastor Arvid Magnusson i
Qvislinge, med hvilken han alla dessa år underhållit den gamla
vänskapen, fast de ej träffats mer än en enda gång, och som
nu med glädje följde vännens maning att lysa Guds välsignelse
öfver kamratens unga lycka.
Pastor Magnusson var en lång, mörk, ståtlig man, med
hvad allmogen kallar ett »godt utförande»; men i dag
vibrerade rösten kanske litet för mycket. Han kände vännens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
