Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Lova du, vårt eget bröllop var inte fullt så muntert
som ett bröllop ska’ vara. Hvad säger du om vi skulle resa
och göra om det tillsammans med Hammar? utbrast Arthur.
— Men mamma, som så nyss kommit till oss ...
Fru Strand hade dock redan kommit bra till rätta med
lille John, hvilken talade svenska ungefär så pass som en gosse
här hemma, hvilken går på sitt andra år, med det vackra,
komfortabla hemmet och den snälla svenska tjänstflickan.
Mamma Strand förklarade därför, att om det vore »riktigt
säkert» att de kommo åter inom två månader och inte dränkte
sig och inte förkylde sig, och togo väl på sig när det blåste
på sjön, så ville hon för all del att de skulle resa; hade hon
kunnat lefva skild från Lova i fyra år, nog ginge det i två
månader.
Och så reste de, och nu voro de här.
Herrskapet Brandmark tedde sig åtskilligt ståtligare nu än
pä sin egen bröllopsdag. Arthurs gamla studentfrack var
utbytt mot ett mästerprof från en Chicago-tailleurs »atelier» och
Lova glänste i mossbrunt siden så tjockt att det kunde stå för
sig själf, guldcollier och briljantring.
— Men Arthur, hvad skall det tjäna till? Det är syndigt,
då vi ännu egentligen inte äga någonting, fast affären går bra,
hade Lova invändt mot dessa presenter.
— Det är en gammal gosses sista barnslighet; men det
skall försona mig med minnet af det första året härute, då jag
inte kunde ge min hustru så mycket som en hvardagskjol,
svarade Arthur, och Lova såg på honom att den saken nu
inte borde diskuteras längre.
På den fina fracken när var Brandmark sig alldeles lik.
Men Lova hade föryngrats af de sista årens medgång och
bekvämare lif. Kinderna hade fått färg och blifvit fylligare,
och de milda, kärleksfulla ögonen glänste varmare än
någonsin då hon såg på sin Arthur eller talade om sin lille John.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
