- Project Runeberg -  Svenskt hvardagslif : samlade romaner af Sigurd / Första delen /
132

(1905) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det blef en bröllopsmiddag med mycken gamman vid
långa bord under Durmans gamla kastanjer. Själfva Hanna
Falk tinade upp och jollrade helt moderligt med lille Jacobson
junior på sitt magra knä. Och Emma Bredin var idel solsken.
Det var nu så godt som afgjordt mellan syster Fanny och
den unge kolonisten på Brandmarks gamla Louisenro. Visst
var det litet afvigt att lillasyster gick åt först, men började
man bara röra på flickorna Bredin, så visste ju ingen precis
hvad som kunde hända. Herr Lindqvist hade en bror i
Västerås, som var änkeman och varit härute en hel vecka
och kastat sådana underliga blickar på Emmas vänliga ansikte
och mer än junoniska gestalt.

Brudparets skål föreslogs af Jacobson. Talet var ingenting
alls i den högre stilen, men fullt af kvickhet och godt lynne
och humoristiska hänsyftningar, som mottogos med stort jubel.
Pastorskan Strömbom nöp fru Magnusson i armen och
hviskade blygsamt:

— Det är min måg doktorn, som varit disponent vid
Durmans sågverk, men nu är han verkställande direktör, fru
friherrinna.

— Hvilken präktig karl! Jag riktigt gratulerar; men för
all del kalla mig inte »friherrinna», goda fru Strömbom.

— Åh, jag ber, nog vet jag hvem jag har den äran att
tala med. Min Lydias allra käraste vän är också friherrinna
och blef ledsen när Lydia gifte sig.

Gamle fanjunkaren strålade och gumman Alm sken. Den
glada stämningen och de många »tryckningarna» till höger
och vänster slätade ut en hel hop af rynkorna i de blida
anletena; gumman satt med fuktiga ögon och tittade åt sidan
på sin Gerda, allt emellanåt utbytande en nickning och en
blick, och Almen själf kände sig precis som den dagen då
han fick svärdstecknet på Skillingaryd och åt vid officerarnas
bord och satt vid herr öfverstens och kommendörens egen sida.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:33:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvardag/1/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free