Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— »Och störst ibland dem är kärleken», tillade Arvid
Magnusson och lade handen på sin Gerdas skuldra.
Nere på Hammarbo möttes brudparet af två stora
»äreportar», och båda verandorna voro rikligt sirade med blommor
och gröna girlander. Alltsammans hade varit gjordt i ordning
i förväg uppe å logen på Durman, och så, medan bröllopsskaran
intog sin middag och tjänarne väntade på sin, hade Pärla satts
för en höstvagn och fått draga ner hela ståten till Hammarbo,
där all grannlåten ordnades under gamle Arvids erfarna ledning.
Brudgemaket var redt i det stora rummet ofvanpå,
innanför öfre verandan. När Hammar nu gick de gamla välkända
trappstegen dit upp med armen om Gerdas lif, halft bärande
den hvita, smärta bruden, kom hans tanke, han visste ej
hur, att ila tillbaka till den första middagen då han skulle
möta henne häruppe och gömde de arbetsvanda händerna i
kavajfickorna. Och då kunde han omöjligen låta bli att med
den hårdaste af de där stora händerna sakta stryka den
sammetslena kinden, som låg så nära hans skuldra.
— Ett telegram!
Det var det enda som kommit till brudparet på dess
högtidsdag midt i detta elektricitetens århundrade; och af
någon beställsam, ordningsälskande hand hade det utkvitterats
och helt enkelt lagts tillreds häruppe, där »Brudparet Hammar»
ju allra säkrast var att träffa, i stället för att skickas upp till
festen, där det helt solo, som det var, måhända ock skulle
gjort mindre effekt.
Det började skymma för hårdt inne i rummet. Med
armarna om hvarandras lif och hufvud lutadt mot hufvud läste
de i månskenet ute på verandan:
»Beklagande den svårersättliga förlust kärleken tillfogat den fosterländska
konsten, söka vi dock bortse från sånggudinnornas och egen saknad, då vi
hjärtligt och uppriktigt önska eder glädje, lycka och trefnad i eget bo!
Algot Strömberg. Anna Roselde.
Fanny Elfving. Peter Franzon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
