Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - VI. En bruten man och en bunden kvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kunde hennes tankar, känslor och sträfvanden gå upp uti
steeple chase och Woodpeckers ättlingar, kunde de fängslas
på längd af halfblodets eleganta exteriör eller hur en remont
gick för longen? Tänk om äktenskapet ändå, när allt kom
omkring, vore en allvarligare sak än hon föreställt sig! Tänk
om det rent af vore för tidigt att vid tjugotre år upphöra att
vänta på det där ... det där ofattligt ljufva, som ...
Dumheter! Ingen i hela världen skulle hon kunnat tycka bättre
om än lille Axel. Hon hade ju sett så många.
Men det susade försommarvind mellan fur och gran, öfver
doftande en och mossiga stenar, där skimrade försommarsol
så trolskt mellan vaggande trädkronor och lekte med barren
på stigen. Där ströko kårar af barrdoft och lifslust öfver
nacke och kind, och då hjälper det icke att hålla både kalk
och patén under armen. Hvad båtar det ett ännu ungt, stolt
och blygt mannahjärta att pansra sig med svart rock, som
räcker nedom knät och knäppes ända upp till hakan!
Nu var gångstigen slut och nu skildes deras vägar. Arvid
kände sig en smula på fel hylla när han varsamt lade
»sockenbudstygen» från sig i lingonriset vid vägkanten, böjde
rygg och sträckte fram sin breda, bruna hand till trappa. En
knut af varma, sprittande nerver skalf till ett ögonblick
mellan hans fingrar, en mjuk hand lades en sekund på hans
svarta skuldra, och så galopperade Suleima bort.
Och i en sky af damm glänste ett par stora, klara, bruna
ögon, som sökte ila förbi månader och år och skönja huru
framtiden skulle te sig. Hon visste inte huru det kom sig,
men hon tänkte allvarligare därpå än förut. Hon utfrågade
ödet.
Präktig skulle framtiden bli, icke sant? Som ett bonadt
golf i Säfbys salar, som en banad väg i en leende ängd
skulle den bli. Jämbördiga, »comme il faut» voro man och
hustru. Redo stod hemmet med vapenmärkt silfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
