- Project Runeberg -  Svenskt hvardagslif : samlade romaner af Sigurd / Första delen /
211

(1905) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - IX. Å ämbetets vägar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Är det pastorn, pappa?

Store Gud, hvad hennes röst lät matt!

— Ja, Gerda.

— Du får gå, Anna, och du pappa ... tala litet med
mamma. Hennes förtviflan gör så ondt här ...

Den hvita, breda handen, affallen och tunn, fördes upp
emot bröstet.

Arvid flyttade fram den stol, kammarjungfrun nyss lämnat,
och sjönk förintad ned på den.

— Tack för ni kom ... så fort. Tack! Hör nu, ni har
väl inte det där ... jag menar nattvardssakerna med er?

— Nej ... förlåt mig, det var illa ...

— Tack! Det visar att ni förstått mig ... Det är inte
dödsfruktan ... och jag är sannerligen ej beredd ... jag
skulle ej våga taga den nu. Så mycken gudsfruktan har jag,
fast jag tyvärr inte mycket tänkt ...

Arvid ville säga något, men han kände så tydligt att vid
första ordet skulle hans förtviflan svämmat öfver.

— Jag har blifvit åratal äldre på denna vecka, pastor.
Jag har grubblat så mycket, o, så mycket ... mitt stackars
hufvud ...

— Ni får ej matta er.

— Jag måste tala. Jag har grubblat dessa långa,
kvalfulla nätter. Mycket, som förr har synts mig så stort, har
krympt samman och blifvit så oändligt litet, och sådant, som
förr synts mig obetydligt, har vuxit och håller på att kväfva
mig ... nu. Det är alldeles som om någonting inom mig
gått sönder, ser ni ...

Arvid steg upp och tog plats vid sekretären, där skuggan
af fönsterdraperiet hindrade henne att se hans ansikte.

— Det händer stundom att Gud, när han tycker sig inte
riktigt få fatt på oss i vårt vanliga lif, tager oss ut ur familje-
och sällskapskretsen, tager oss för sig själf, så att säga, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:33:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvardag/1/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free