Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - XII. Hemlof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon flytt för hvad som förskräckte henne, men snart funnit
huru hon bar det »förskräckliga» med sig inom eget bröst.
Och nu, nu kände hon huru just det var det skönaste och
bästa lifvet ägde.
Efter att en stund ha irrat omkring, hade äfven hennes
hjärta nu fått »hemlof».
— Men — och här mulnade den hvita, breda pannan —
det blir kamp därhemma, Arvid; kanske ... förödmjukelse
också. Det får ej reta, ej nedslå dig. Är du säker på att
din kärlek är större än din stolthet, Arvid?
Hans öga blixtrade och han syntes liksom växa då han
svarade:
— Ja, Gerda, jag viker hvarken för hån eller makt. Det
var blott dig jag fruktade, det var blott i kampen mot min
kärlek jag blef svag.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
När Arvid med strålande blickar följt vagnen med henne,
som nu var hans allt i lifvet, så långt han förmådde på den
lilla krokiga prästgårdsvägen, gick han in till mor igen.
Huru grymt att ej kunna tala om det för henne!
Men mor Märtha hade rätt: barnatårar svinna lättare än
moderssorg, och den unga, friska, vårliga kärleken till henne,
som han känt föga mer än ett år, vann redan seger på
sorgen efter henne, som älskat och vårdat honom i trettiofem.
Förtviflan hade lämnat plats för innerligt, kärleksfullt vemod.
Och mera begär du ej heller, du gamla kära, trogna mor
Märtha, där du ligger med glädje och frid öfver de
skrynkliga dragen, som ville du säga:
— Nej Ärvet, va ser ja? Ä dä möjlitt, barn! Ack, Gud
välsigne dej Ärvet, dej å — henne!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
