Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - I. Hvarför man behöfde inackorderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kind, hade gjort det lingula håret gullgult och Thilda
till en präktig, ståtlig flicka, en riktig nordisk Ingeborgstyp.
Thilda var också en hjärtans snäll och rar tös, huslig och
duglig, men det låg någonting andligen omorgnadt, något allt
för barnsligt öfver den tjugoettårigas väsen, och observerade
man henne noggrant, gjorde hon intrycket af en visserligen
läcker och fin, men dock en smula förvuxen sparris.
Thilda hade en fix idé, att ingenting klädde en flicka så
väl som att alltid framstå som ett synnerligen svagt käril.
Naturen hade gett henne praktiskt sinne och en stark, duktig
kroppshydda, men hon frossade af att visa sig svag och
hjälplös, fantiserade om att hon hade hektik och sökte öfvertyga
sina väninnor om att hon skulle dö mycket ung af ett
särdeles svårt hjärtlidande. Detta hindrade henne visst inte att
göra nytta för sig i hemmet, men dagen efter något större
stök klagade hon alltid öfver att hon »knappast kunde andas
och inte fått en blund i ögonen på hela natten», ehuru hon
hade lungor som en flodhäst och sof som en nämndeman.
När man såg Gerda och Evy fick man en tämligen klar
föreställning om hur mammas egna bruna ögon spelat, hur
täck hennes lilla figur varit, den tiden salig Westberg blef fast.
Nitton och sjutton år gamla, föreföllo de nästan som tvillingar;
där var sprittande liflighet, grace och behag i hvarje rörelse,
de föreföllo att vara mer försigkomna och flygfärdiga än den
äldre systern. De klagade aldrig öfver trötthet och kvinnans
värnlöshet, som hon, de hade aldrig »känningar af något
förfärligt ondt» eller kände sig utsläpade. Men sanningen att
säga ansträngde de sig heller aldrig öfver höfvan ifrån det
julkalasen med sin dans var slut och tills »brunnsbalen» vid
Gräskärr kom, då till den lilla, af fyra små röda, halfförfallna
hus bestående kuranstalten kommo några studenter och
gymnasister från hela häradets herrgårdar, två medicine
kandidater, en filosofie doktor, som var son till brunnsläkaren, minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
