Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - I. Hvarför man behöfde inackorderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty den 24-årige Otto hade redan gått genom teknologiskt
institut, kallades ingenjör och var bara hemma ett par veckor
om somrarna.
Mamma Westberg stickade bekymrad vidare, tydligen föga
uppbyggd af barnens goda råd. Hennes blick for med ett
ängsligt uttryck öfver rundeln med sin glaskula, öfver
körsbärsträd och krusbärsbuskar, genom träden ut på den
solbelysta sjöviken. Skulle hon då tvingas att så godt som skänka
bort allt detta, hvilket blifvit henne så kärt, först såsom ramen
kring hennes unga kärlekslycka, sedan såsom hemmet i många
lugna, lyckliga år, under hvilka hon, det forna fattiga, beroende
hushållsbiträdet hos grefven på Klöfsjö, satt som en lycklig
maka och mor på Westberga.
Det var bara en, som ännu inte afgifvit sitt votum till
familjerådet, och denna enda hörde, strängt taget, heller inte
till familjen; men hon sa »tant» till fru Westberg och var
flickornas innerliga vän och Vivans guvernant, alldenstund
man trodde sig ha upptäckt att Vivan hade »ett alldeles
ovanligt läshufvud» och ingen af hennes systrar kommit att få de
studier som fordrades att handleda detta unga familjegeni.
Fröken Anna Ljungklint var 27 år, liten och blek, med ett
magert, hyggligt ansikte, hvilket liksom förskrämdt tittade
fram ur en yfvig ram af brunt hår, som en råtta ur sitt hål.
Hon var så innerligt snäll, och hennes fästman var död i
tyfus för två år sedan, och hon såg inte ut att tänka på
någon ny. Hennes specialitet var visserligen piano, men hon
sjöng en blygsam sopran också, och hennes bataljhästar voro
»Björkens visa» af Topelius och en gammal bra sång med
omkvädet: »Till dig, till dig, du sköna Normandie!» Och
då darrade hennes tunna, bleka läppar och hon tänkte på sin
döde provisor, som stod i kabinettsformat däruppe på
kaminfrisen på »flickornas rum».
— Tant!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
