Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - X. En himmel och en torparhage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring därinne i salen, beskäftig och uppmärksam på att ingen
och intet skulle försummas, när hon, röd och varm förde
spiran i köksdepartementet, då syntes det inte så mycket.
Men som hon nu stod där vid magasinsdörren efter att själf
ofvanpå allt annat sträfvande ha varit och sett efter att
»dunderrågen» skyfflats ordentligt — stackars mamma, hon skulle
ju vara både herre och fru på gården — då såg hon både
gammal och trött ut. De vanligen så lifliga, bruna ögonen
voro matta nu och det hade kommit ett slappt, åldrigt drag
öfver kinder och mun.
Hon lade den tunga bommen på haspen, vred om nyckeln
i hänglåset och ryckte i det för att vara riktigt säker. När hon
så vände sig om för att gå upp till sig, stodo Otto och Jenny
där, han med armen om hennes lif — där var ju ingen annan
som såg dem — och hon rodnande och blyg, och hviskade:
— Tant ...
Lilla mamma var trött och nervös. Det blef henne för
trångt om hjärtat, hon sjönk ned på en trädgårdssoffa som
stod där vid magasinsflygeln, brast i gråt och kunde inte säga
annat än:
— Barn, hvad ha ni gjort?
Otto mörknade och Jenny gömde ansiktet vid hans axel.
— Men mamma, du håller ju så mycket af henne!
Då räckte hon armarna mot dem, tryckte dem intill sig
ömt och innerligt och hviskade:
— Jag såg genast att det skulle blifva så.
— Såg du det, mamma? Trodde du verkligen att Jenny
höll af mig? Hvarför har du då inte gett mig ett ord till
tröst? Du har nog förstått huru förtviflad jag varit!
— Ack Otto, en kärare dotter kunde du aldrig gifvit mig;
men man ser lifvet lite olika vid några och femtio år än vid
tjugofyra. Fattigdom och väntan och tärande längtan och
svekfullt hopp på lefvebröd, de pröfva unga hjärtan, barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
