Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - X. En himmel och en torparhage - XI. Höst och farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ... och ... ack, ni vet ju hur jag håller af er, äfven dig
Jenny — men kunde de sparats er ... Men nu ser jag ju
huru det är, Otto. Du har din fars hjärta; du skulle kanske
krossats af den försakelsen, och du, Jenny, du hör visst också
till dem, som blott älska en gång. Må Gud välsigna er, som
jag gör det!
Ännu länge sutto de tre tillsammans, och lilla mamma
kysste sin nya dotter och torkade sig i ögonen om hvart
annat. Slutligen skickades Otto till hvila, allvarsamt,
obevekligt, som då han ännu var lilla gossen.
Men mamma följde med Jenny upp på hennes rum, som
hon delade med Vivan. Hon måste lägga sig ännu medan
mamma var kvar, och mamma svepte själf filten om den unga,
härliga gestalten.
Vivan, kelbarnet, »lillan», var van vid att modern ibland
om kvällarna kom upp på rummet, kysste henne och tog
ännu ett godnatt.
När hon nu vaknade vid att mamma låg på knä vid Jennys
säng, omfamnade henne och hviskade: »God natt, min egen lilla
älskade flicka!» så reste Vivan sitt rufsiga, hvita hufvud och sa:
— Är du tokig, mamma! Låt Jenny vara i fred. Din
lilla flicka ligger ju här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
