Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - XII. Efter fem år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vacklande i kandidatens karaktär. Men kärleken och lifvets
allvar mognade honom, och nu, då han vid knappa 28 år
fått en liten lasarettsläkarbefattning i en köping inne i
Småland och hade ett tryggadt, om än enkelt hem att bjuda,
lämnade mamma Westberg det öfriga åt den, som dock i
sista hand bygger det hus, på hvilket människokraft och
människokärlek annars skulle arbeta fåfängt.
Ljusare såg hon dock Ottos och Jennys framtid.
Skicklighet och lycka i förening hade jämnat älsklingssonens stig.
Oumbärlig i ett stort elektriskt bolag, där han hade 6,000
kronors årlig lön, syntes hans bärgning tryggad, och sen voro
ju de två som skapade för hvarann och Jenny, den präktiga,
älskade Jenny, hon gaf ju alla garantier, som äfven det
ömmaste modershjärta kunde begära.
Herr Follins lilla änklingshem i Stockholm lämnade inte
plats för ett bröllop, och resan upp blefve ju för dyr för
alla Ottos kära, och Jenny ville inte åt väggarna i en
restaurang anförtro sitt lifs ljufvaste minne. Hellre då åt gamla
Westberga, hennes Ottos barndomshem. Och så hade herr
Follin själf rest ner och lämnat 250 kronor och allt vinet till
mamma Westberg och med faderlig själfkänsla sagt: »Jag
ber ödmjukast, här är min andel.»
Så ha de fem åren gått, och nu är det sommar på
Westberga igen, och dagen före midsommarafton och kvällen före
bröllopsdagen.
Sådant lif och sådan rörelse har det inte varit på
Westberga sen det stora inackorderingsåret. Alla salsstolarna stå
på gårdsplan och veranda, och pappa Follin dricker toddy
därute under stora linden, och Otto och Star klinga i
Cederlunds punsch, och Frans står, lång och ståtlig, med
studentmössa och knappast hälften så tjock som förr, på en
fönstertrappa utanför verandan och hamrar och fäster just det sista,
allra finaste stycket af en stor, grön girland däruppe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
