Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie på »Gyllene hästen» - III. »Har ni aldrig haft någon syster?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borrade ned hufvudet i sitt lilla tvättfatt så djupt hon kunde
och gned läpparna tills blodet sipprade fram. Fy, fy!
Men allt efter som hon timme efter timme låg vaken och
tänkte på hvad som händt, kände hon med förfäran, hurusom
harmen ändock icke var den starkaste känslan i hennes hjärta;
det var sorg, riktigt smärtande sorg. Och detta var ju
alldeles oresonligt. Hon var ju för gammal, hade hört och sett
för mycket att tillmäta en kyss mot hennes egen vilja någon
allt för öfverspänd betydenhet. Var hon ej lika god sedan
hon tvättat bort den som man aftvår en smutsfläck? Jo visst.
Och så brast hon i hejdlös gråt.
Hon frågade sig själf om hon var alldeles galen och undrade
huru hon skulle känt det om någon annan så förgått sig
emot henne? Och nu klarnade det så småningom. Hvilken
annan som helst det varit kände hon att kränkningen,
besinningslös vrede, riktigt hat skulle undanträngt hvarje annan
känsla; men — honom kunde hon ej vredgas på så som hon
ville, och dock skulle ingen, ingen kunnat smärta henne så
som han.
Hur hade han kunnat så tyst och hemligt smyga sig in
i hennes hjärta utan att ens hon själf visste därom? En kyss
af honom ... Hennes lilla hufvud fantiserade om denna kyss,
gifven under andra förhållanden, med det stora, blonda,
gossaktiga hufvudet lugnt hvilande mot hennes kind, med de
klara, blåa ögonen kärleksfullt seende in i hennes egna, och
så hon tillhört hans klass och haft rättighet, och kunnat utan
att ångra ... Åh! Var det då sådan kärleken var?
Då herr Lund vaknade följande dag hade han förlorat
de flesta minnena af den glada gårdagen, men lefvande, klara,
oafvisliga stodo ett par djupa, mörkblå ögon för honom i
ångest och harm. Det var i den blicken något mera än blott
afvisande förakt. Var det ens något förakt däri? Där låg i
den blicken någonting sorgset och förskrämdt, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
