Nyss stod regnet från skyn, liksom spön i backen
och jag frös och jag skalf ifrån tå till nacken,
det var kusligt oeh långsamt och vått.
Så kom solen oeh efterlängtade våren,
då blef lif, då blef sång i buskar, i snåren,
ack, hvad vårluften doftade godt!

Det blef lif på nytt i den ynkliga kroppen,
och mitt blod, det fick fart, jag blef yr i knoppen,
och jag andades väldiga drag.
Och jag gick ifrån stadens dammiga gränder
till löfklädda skogssjöars doftande stränder
för att njuta af vårens behag.

Och vid stranden af sjön under björkens hänge
jag satte mig ned, men det dröjde ej länge
förrn jag stördes i tankarnas gång.
Ty en flickunge-skock i ljufvaste åren
i bländhvita kjolar sig satte bland snåren,
det blef lif, det blef fröjd, det blef sång.