Hur skönt för trötta anden i fridfull aftonstund,
då solen gått till hvila bakom fjällen,
när fågelsången tystnat i skogens fagra lund,
och ljusen tändas i de låga tjällen,
att glömma alla sorger och kval på denna jord
och njuta af musiken, af sången utan ord,
och drömma bort en stund i stilla kvällen.

Så har jag drömt oeh lyssnat uppå ditt strängaspel,
då du slog ett ackord vid lugna härden.
En våg af rena toner, ty aldrig tog du fel,
så ljufligt klingade, jag glömde världen.
Så många sköna bilder du lockat för min syn,
än hördes åskans buller, än lärkans drill i skyn,
än fiskargossens sång på mörka fjärden.

En annan gång du förde mig ut på ödsligt haf,
så spegelklar låg hafvets blanka yta,
och intet vågskvalp hördes, allt tyst liksom en graf,
men så igen jag hörde stormen ryta.
Dock snart var stormen öfver, oeh skuggor sänkte sig,
och mellan molnen lyste en stjärna ned till mig.
Så kan musikens genius allt ombyta.