Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Indianskan och kajmanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kysste de bleknade läpparne. Hon gret icke: jag har
förut sagt att hon var en indianska. De bära sig
icke åt som de hvita; men huru som helst, var
hennes sorg för djup att tillåta henne att gråta. Hon
skrek icke, hon ropade icke på hjelp; det skulle
också nu hafva tjenat till intet. Det var för sent.
Hon visaste att ingen enda menniska fanns i
närheten — ingen enda på flera mils omkrets. Då hon
lyftade ögonen från det stympade liket, var det
endast för att låta dem hvila på det mörka vattnet;
och der, under skuggan af guavaträdets grenar, samm
den förskräckliga reptilen fram och tillbaka! Han
hade sväljt en munsbit och längtade begärligt efter
mera.
»Qvinnans drag förrådde att blandadt uttryck
af sorg och hämnd. Plötsligt syntes hon fattad af
en tanke — ett hastigt beslut. Hon reste sig, och
kastande en blick först på den döda kroppen och
sedan på kajmanen, skyndade hon till huset. Om
få minuter kom hon tillbaka, förande med sig ett
långt spjut. Det var hennes mans jagtspjut, ofta
brukadt af honom i strider mot den brasilianska
tigern och andra skogens fruktansvärda djur. Hon
hade också med sig åtskilliga andra saker — en
lasso, några pita-rep och ett par knifvar.
»Kommen till stranden, såg hon sig ängsligt
omkring. Kajmanen var ännu der. Hon vände sig
om och stod för ett ögonblick liksom begrundande
livad hon skulle göra. Hennes beslut var snart
fattadt; hon lutade sig framåt och stötte spjutet
längsigenom lemningarne af sitt barns kropp! Det var
en fasansfull handling, men känslan af hämnd var
obeveklig inom henne. Derefter fattade hon
spetsen af spjutet, nu röd af blod, satte knifvarne
längsefter densamma, så att de skulle tjena till
hullingar, och band dem stadigt fast med pitarepet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
