Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. En kedja af förstörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spindeln låg gömd. Fogeln flög icke ned i
blomkalken, utan stannade vid dess brädd, hållande sig
uppe med de surrande vingarne, under det han med
sin långa gripande tunga uppsög honungen. Han
hade knappt ett ögonblick innehaft denna ställning,
då taranteln sprang fram och med sina antenner grep
rundt om hans kropp. Med ett vildt qvitter, liksom
från en fastnad syrsa, flög fogeln upp. Hans vingar
voro ännu fria, och man väntade att han skulle flyga
sin väg med spindeln, som klängt sig fast vid
honom, men det förhöll sig dock icke så. Då han
kommit några fot från blomman, syntes hans flygt
hastigt hämmad, och fastän fogeln ännu höll sig uppe
i luften, flygande än åt ena, än åt andra sidan, var
det tydligt att någonting återhöll honom från att
blifva fri. Vid närmare påseende befanns en fin
silkeslik tråd sträcka sig från träden till den flaxande
fogeln. Det var spindelns tråd, och det var denna
som hindrade hans offer att föra honom bort i luften.
De små vingarne slutade snart att röra sig, och
både fogel och spindel föllo ned till ändan af
tråden, der de för ett ögonblick hängde orörliga.
Gossarne kunde se att fogeln var död och tarantelns
mandibler voro begrafna i hans glänsande hals!
François ville rusa fram för att döda odjuret,
men Lucien, som var en alltför ifrig naturforskare,
för att på detta sätt vilja blifva afbruten i sina
observationer, återhöll sin mera otålige broder, och
alla tre förblefvo stilla som förut.
Taranteln började nu rulla upp sig på sin tråd,
i ändamål att föra sitt rof upp ibland grenarne, der
han hade sitt bo. Gossarne sågo uppåt för att
upptäcka det, och der satt verkligen spindelväfven i ett
skuggigt hörn, utsträckande sina maskor från en stor
liana till stammen af en tupelo, och till denna punkt
skred nu spindeln långsamt med sitt liflösa offer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
