Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Ett besynnerligt äfventyr före frukosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle blifva anfallna af sina hemlighetsfulla grannar,
eller i stånd att se hvad slags varelser dessa voro.
Då det blef klarare, förminskades dock icke
deras oro, ty de sågo nu att den upprätta figuren hade
två tjocka, starka armar, hvilka han utsträckte
horizontalt och rörde på ett egendomligt sätt. Hans färg
syntes rödaktig, under det de små djuren voro
ramsvarta. Hade de varit i Afrikas skogar eller i
Södra i stället för Norra Amerika, skulle de tagit den
större figuren för en gigantisk apa. Nu visste de
att det icke kunde vara så.
Ljuset blef snart klarare, ett moln hade
försvunnit från skyn i öster. Föremålen kunde skönjas
mera bestämdt, och då förklarades det
hemlighetsfulla, som så länge hade hållit de unga jägarne i
pinsam ovisshet. De sågo nu att den stora figuren,
som stod upprätt, med sidan vänd åt dem, hade
spetsig nos, korta, uppstående öron, tjock kropp och
raggig pels samt att det icke var en indian eller något
slags mensklig varelse, utan en stor björn, som stod
upprätt på sina bakben.
»En björnhona och hennes ungar!» utropade
François, »men se!» fortfor han, »hon är röd och
ungarne äro ramsvarta!»
Basil stannade icke för att göra något slags
iakttagelse. Han sprang efter sin bössa och sigtade
i samma ögonblick han såg hvad slags djur det var.
»För Guds skull, skjut icke!» utropade Lucien.
»Det kan vara en »grizzlybjörn»!»
Hans råd kom försent. Basils bössa smällde af,
och björnen, som nu föll ned på fyra fötter, dansade
fram, skakande på hufvudet och rytande förfärligt.
Dagern hade missledt Basil, och i stället att, som
han ämnat, träffa honan i hufvudet, gled hans kula
utmed hennes nos, utan att åstadkomma någon
betydlig skada. Björnens nos är hans ömtåligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
