Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Jagt på en vild häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydligt förminskades. Deras kurs var rak som en
linie, och deraf kunde man se att mustangs vanligen
lita på sina ben för att rädda sig från en fiende.
I en sådan jagt, som denna, har likväl förföljaren
en fördel framför den förföljde. Den senare, alltid
orolig, nödgas se sig tillbaka och är derföre
mindre säker på marken som ligger framför honom.
Han förlorar den passande ställningen af kroppen
för den hastiga farten, och är dessutom i fara att
snafva. Så var det med den vilda hästen. Han
snafvade icke, ty han var alltför säker på foten, men
hans hufvud kastades stundom åt den ena sidan,
tilldess hans stora, mörka öga fick fäste på fienden
bakom honom. Detta hindrade honom naturligtvis till
någon del. Det var endast i dessa ögonblick som
Basil kunde upphinna honom.
Efter en lång jagt var det ännu minst tvåhundra
alnars afstånd emellan dem. Med en känsla af
otålighet sporrade den unge jägaren ännu en gång sin
häst till ett nytt försök att hinna upp hingsten,
medan denne ilade framåt, snabbare än någonsin.
Hastigt märkte Basil att den hvita hästen, i
stället att ila rakt framåt, sprang i krokiga linier från
den ena sidan till den andra. Basil såg detta med
förvåning. Han sökte att upptäcka orsaken. Då
hans blickar föllo på marken, märkte han att den
var ojemn och, så långt som ögat kunde nå, betäckt
med små kullar. Det var dessa som kom
mustangen att springa så besynnerligt. Basil hade knappt
gjort denna upptäckt, då han kände sin häst hastigt
sjunka under sig och tumla omkull på prairien.
Ryttaren blef kastad ur sadeln, men skadade sig
icke mycket. Han reste sig genast. Svarta Höken
arbetade sig upp vid samma tid och stod stilla,
medan hans sidor vidgades och sjönko, allt efter som han
andades och flåsade. Han var icke i stånd att springa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
