Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVII. Försök att narra en antilop - XXVIII. Jagt på "storhorn"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prairien. Han skyndade sig så mycket som möjligt,
ansträngande sin häst till det yttersta. Inom några
minuter var han framme vid stället och skingrade
vargarne, under det han red midt ibland dem; men
ännu en gång hade han kommit för sent.
Antilopens kropp var sliten i stycken, och endast
halfgnagda ben och skinnflisor återstodo till belöning
för hans långa ridt.
Med ett utrop, hvilket nära nog liknade en
fransysk ed, vände den besvikne jägaren om och red
sakta tillbaka, önskande vargarne »dit pepparn
växer.»
Då han återkom, instämde François i hans
fördömelser öfver vargarne, ty François hade ledsnat
vid björnköttet och var förargad öfver att för andra
gången blifva bedragen på »färskt» till aftonmåltid.
Lucien försäkrade dem likväl att han hört, det
antilopens kött icke var så mycket att sätta värde
på, och detta lugnade dem till någon del, så att med
litet uppstekt björnkött och palsternackor samt
några piniefrukter, som Lucien tillagat efter indiansk
metod, åto alla tre en aftonmåltid som alls icke var
att försmå. Då de ätit, förde de hästarne närmare
lägret, för att hafva dem tillreds i fall det behöfdes,
och efter att hafva insvept sig i täckena, sökte de
ännu en gång en uppfriskande sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
