- Project Runeberg -  Hygiea. Medicinsk tidskrift utgiven av Svenska läkaresällskapet / Band 8 (1846) /
156

(1839-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det ej kan bestämmas om misshandlingen eller biorsaken dödat.
Men i detta fall saknas, såsom ofvan sades, ett kännetecken i
brottet. Det måste vara detta slag af misshandlingar, som
Lagberedningen i tilläggets 1:sta moment afser, d. v. s. när någon
tillfogat annan en mindre betydande skada, men den sårade
derefter insjuknar i en sjukdom, under bvilken, jemte det han är
af skadan angripen, han aflider. Det är då osäkert om sjukdomen
ensam eller skadan ensam orsakat döden, men emedan det är
visst att han erhållit en kroppsskada, om hvilken det icke kan
säkert ådagaläggas att den förutan sjukdomen alldeles icke skulle
hafva dödat, så vill lagstiftaren här presumera ett
causalsam-manhang och till följd deraf anse upphofsmannnen till denna
skada hafva gjort sig skyldig till ansvar för vållande. I det
hela är Beredningens föreskrift i detta moment alldeles
detsamma som i den klandrade 59: 2 af vår gällande lag, endast
med uttrycket «serskild sjukdom» i stället för «annor sjukdom».
Vi hafve på ett annat ställe vidlyftigt ordat om olämpligheten
af detta stadgande[1], och Beredningens tillägg lemnar ett lika
vidsträckt utrymme för misstydningar, som någonsin den
gällande lagen.

b) Dröjsmål med begagnande af. botemedel sedan sådant
kunnat användas.
Lagberedningen synes här utgå från den
synpunkt, att den som blifvit skadad är pligtig att med
åsidosättande af alla sina angelägenheter, genast låta behandla sin
skada, och att hans underlåtande häraf minskar den objectiva
måttstocken för straffet. Med samma skäl tyckes det att den
som afdagatager någon med förgift bör njuta strafflindring till
vållande der, sedan motgift kunnat användas, detsamma icke
blifvit brukadt eller försumlighet och vårdslöshet vid dess
användande egt rum. Befinnes således den skadade hafva
undandragit sig en erbjuden operation, amputation, trepanation,
användande af brännjern, eller har läkaren för ovisshet eller
annat skäl dröjt öfver den rätta tiden för användandet af en
curativ åtgärd, så skulle allt sådant utgöra ursägter för
hanemannen. Genom ett sådant stadgande öppnas ett vidsträckt fält för
doctrinela stridigheter. Erfarenheten har tillräckligt visat hvilka
misstydningar deraf följa. De skola säkert icke uteblifva, sedan
lagstiftaren sålunda lemnat öppen väg för dem.


[1] Om läkarebetyg öfver dödande kroppsskador, Stockholm 1842. Jfr.
Delldén De homicidio et vulneratione, Upsala 1842. Rec. i Frey III.
277 och IV: 45 samt Schmidt, Juridiskt Archiv, XII: 237.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:39:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hygiea/1846/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free