Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
»Bärsta, en minut», ljöd konduktörens stämma.
Två kvinnor stego in i den kupé, där Konstantin
satt. Den ena, som var beslöjad med ett lätt flor,
tillhörde synbarligen samhällets övre lager. Den andra
såg mera borgerlig ut. Den förra kröp in i hörnet,
framtog en bok och begynte läsa. Den senare sträckte
sig ut genom kupéfönstret, nickade åt ett par bredvid
en äldre kvinna stående barn och sade:
»Våren nu ej ledsna, småttingar! Jag kommer snart
igen, och då få ni följa med till pappa».
Konduktören kom in och tog biljetterna. Konstantin
såg, att de alla tre hade samma bestämmelseort.
Dörren smälldes igen. Tåget ångade iväg. Modern
viftade åt sina barn tills tåget skymdes av skogsrån
den. Hon satte sig då ner mitt för Konstantin.
»Ni skall till Salby?» sade han.
»Ja, min man har fått inspektorsplatsen på Vallåkra
(det var en av granngårdarne till Konstantins
egendom), och nu skall jag dit och hjälpa honom att ställa
i ordning sitt nya hem. Där skall vara mycket
oordentligt, för Axels företrädare söp så, att han fick
avsked».
»Super ej er man?»
»Nej, icke nu».
»Har han då gjort det förr?»
»Ja, men det var innan vi blevo gifta. Han gick
med i nykterhetsföreningen, men det hjälpte icke. Han
söp ändå, för det var en gästgivaregård invid gården,
där han var. Han var ej den ende, som där förstörde
pengar och hälsa, och därför slogo sockenborna sig i
hop, så att det vart slut på den kommersen. Nu vart
det ytter värre med Axel. Iian började dricka för sig
själv, och det är förskräckligare än allt annat. Så
blevo vi bekanta, och efter en tid friade Axel till mig.
Jag tyckte om honom men sade, att det aldrig skulle
bli något av, om han ej slutade supa. Jag visste, att
han skulle göra det, om han höll något av mig. Och
det gjorde han. Alla mina bekanta sade, att jag var
galen, som tog honom, för hans nykterhet skulle ej
räcka länge. Men det brydde jag mig icke om, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
