Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärleken rår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Kärleken rår.
Månen, som en kall vinterafton tittade in i Sven
Svenssons sluga, fann den i ett ytterst bedrövligt
skick. Vid spiseln, i vilken några råa enekvistar
brunno, satt Svens hustru halvsovande; i en soffa
lågo på bara halmen, knappast skylda av ett uselt
täcke, tvänne barn, en tolvårig gosse och en flicka,
som sett tio vintrar. I rummet härskade den
största oordning och osnygghet; golvet och husets
möbler — en säng, en soffa, en stol och ett rankigt
bord — voro överdragna med ett lager av smuts.
På kvällen kom Sven hem, som vanligt, betydligt
berusad. Knappast hade han hunnit inom dörren,
förr än hustrun slungade mot honom en störtskur
av ovett. Han bad henne giva honom kvällsvard, men
fick i stället förebråelser.
Ruskande på de båda barnen, som sovo i soffan,
yttrade han till dem: »Sven och Maria, ni äro
åtminstone ej ovettiga på mig». Han gav de yrvakna
barnen var sin karamell. Ingen människa finnes,
säger en författare, »som, huru dålig hon än må
vara, ej har någon god sida», och det se vi sannat
även här. Hos denne djupt sjunkne lastens slav lyser
en gnista av faderskärlek fram.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
