Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den enda stimulans som duger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Den enda stinralans som duger.
Det var väl inte värt att bjuda redaktörn någon
sup? sade värdinnan, när hon bjöd till
smörgåsbordet.
»Nej, tack».
»Redaktörn spar sig till dess vinet kommer?»
»Tack, jag skall ingenting ha».
»Inte!»
»Nej, jag är godtemplare».
»Jaså. Blir det inte enformigt med det evinnerliga
kaffeblasket? Hälsofanatikerna påstå för övrigt, att
det är lika skadligt som alkoholen».
»Jag dricker inte kaffe».
»Du mildaste! Då har ni ingen annan njutning
än tobaken».
»Jag röker inte. Och tuggar inte betel; jag snusar
inte kokain; jag begagnar ej morfin eller några andra
gifter. En vegetarian har inga laster».
»Tänk vad tråkigt ni skall ha! Aldrig någon
stimulans».
»Jo, jag begagnar mig av en sådan, och det i så
mycket rikare mått».
»Nå, jag trodde väl, att ni också hade någon
svaghet!» utbrast den lilla frun glad. »Vad heter den då?»
»Livet!» svarade jag. »När man avstår från de
livsnedbrytande njutningarna — att kalla gifter,
såsom alkohol, kaffe och tobak stimulantier, är rena
begreppsförvirringen — blir icke livet tråkigt, icke
fattigt. Tvärtom. Man blir så stark, så energisk,
så levnadslustig. Livet blir sin egen stimulus. Det
är den enda, som ej har drägg i botten; den enda
som duger».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
