Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
duchessa Cajanello, men aldrig syntes han mig så
ståtlig som då. Han svarade kort och knapphåndigt
— under de buskiga ögonbrynen framtittade tvånne
skarpa ögon, vanligen beslöjade, men ibland blixtlikt
ljungande. Man får icke förvåna sig öfver, att det var
stilla förvåntan i församlingen. Man talade mest för
att det ej skulle vara tyst, man ville framför allt
lyssna. Och lyssna fick man — ty småsmulorna från
den rike mannens bord låto vånta på sig. Ett moln
lade sig småningom öfver sållskapligheten, man visste
ej, om ej ett ovåder var att vånta. Var han missnöjd,
hvad hade man förbrutit? Någon kom att nåmna nam-
net Boström, och vid det namnet vaknade diktaren lika-
som upp. Helt godmodigt och stilla, som om han varit
en lårare, hvilken nu fick tillfålle att anstålla förhör
med skolbarnen, frågade han, hvem denne Boström,
den store svenske filosofen, som han hört så mycket
om, egentligen var. Hvad var det stora hos honom,
det epokgörande, det ville han egentligen veta. Detta
personlighetsbegrepp, detta sjålfmedvetande, hvad var
det då egentligen? Det hade icke funnits någon, som
riktigt hade kunnat gifva honom besked, han hade
frågat åtskilliga — nu bad han att få veta det. Han
fick icke det besked han frågade efter, och då tycktes
han låttad. Han tog sig en smörgås och en sup och
tånkte möjligen, att nu kunde han godt underkasta
sig förhör af dessa månniskor, om de ville. De tyck-
tes icke vara så klyftiga, att de hade gjort sig besvår
med att utforska Boström, och det var ju i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
