Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
——=
253
duktion grepo våckelserna från Isens dramer måktigt
in. Hennes första stycken hade varit folkpjeser med
god fart, liflig replikvåxling och gladt humör, och med
den obligata kårlekshistorien mellan den fattiga och
rika till bottensats. Et Dukkehjem och Samfundets
Støtter åstadkommo en fullståndig omsvångning. I
det drama fru CantH skref efter bekantskapen med
Isen, Arbetarens hustru, mårkas mycket tydliga in-
flytanden såvål från det ena som det andra af den
norske skaldens nyssnåmda stycken. Jåmsides med
anfallen på samhållsordningen — »det år er lag och
råttvisa jag ville skjuta ner<, såger den vilda zigener-
skan — går hår en drastisk och starkt tendentiös
framstållning af den gifta arbetarkvinnans lott. Ett
följande stycke, Olyckans barn, drifver den samhiålls-
fientliga tendensen till sin spets — så långt att det
våckte betånkligheter och pjesen förbjöds efter första
representationen. Och i den sista större dram hon
skref, Sylvi, år den barnsliga, oerfarna hustrun, som
slutligen med gift tager lifvet af sin man, en öfver-
drifven, förflackad och något konstruerad åttelågg
af Nora.
I det rent tekniska har Minna CaNTH af IBSEN
lårt ofantligt mycket. De tunga fullödiga replikerna,
i hvilka en stor del af hennes filosofi år samlad, de
skarpa karaktårsegenskaperna hos hennes figurer, den
klara, aldrig slåpande scenföringen — alt detta har
visserligen från början legat i anlagen hos henne, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
