Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Profn:r 1
- Barnlösa fruar
- Fru Caroline (af Galar)
- Bristande utrymme
- På ett hår när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnlösa fruar.
I fruar, som må hända aldrig känt lyckan
att få smeka ett älskadt barn, eller som
redan i deras lifs första dagar beröfvats
edra barn, I förekommen eder nog mången
gång med eder myckna lediga tid öfverflödiga
här i verlden. Om ock många sorger varda
eder besparade, så går ock en qvinnas högsta
glädje förlorad för eder, den glädje nämligen,
som består i att med uppmärksamhet följa
de små älsklingarnes tillväxt och förkofran
samt i medvetandet att för dem vara oersättlig.
Och dock — huru många barn finnas
ej, hvilka hvarken hafva far eller mor, och
som skulle ömkligt omkomma, om ej den
offentliga välgörenheten förbarmade sig öfver dem!
Barnhusen och uppfostringsanstalterna äro
vanligtvis öfverfylda. Betänken blott en gång,
huru mycken plats är öfrig i era hjertan och
i era hem för att kunna upptaga ett sådant litet
barn. Våren blott öfvertygade om, att I snart
skolen glömma, att det upptagna barnet ej är
af edert kött och blod, och att I skolen hafva
den innerligaste glädje af det samma. Då
skolen I veta, för hvad I hafven att lefva och
arbeta. Och tagen I de nya pligterna
allvarligt, så skolen I snart komma till insigt om,
att det ej är barnets börd, utan dess
uppfostran, som danar dess karaktär.
Tron ej, att en sådan varelse skall älska
eder mindre, då han en gång i framtiden får
veta, att han ej är ert eget barn. Tvärt om!
Han skall visa sig dubbelt tacksamt. Er
ålderdom skall då ej blifva enslig; ett
kärleksfullt barn skall vårda er och bemöda sig om
att vedergälla eder allt, hvad I hafven gjort
för det samma.
Sen derför till i tid, att ert hem får
återljuda af det glada jollret från en dylik liten
varelse, som utan eder mellankomst skulle vara
föräldralös!
Fru Caroline.
Jag hade under många år känt fru
Caroline Ö.
Hon hade länge varit enka och lefde nu
endast för sina barn, två söner och en dotter,
för hvilkas uppfostran hon gjort allt,
bekostat allt hvad hennes tillgångar medgåfvo,
och uppoffrat allt — ja hela sitt lif.
Också hade hennes bemödanden krönts med
den bästa framgång.
Och nu voro sönerna aktade, bergade
medborgare och dottern artist, och det af första
rang.
Aldrig har jag sett ett kärleksfullare
förhållande emellan mor och barn, än här var
fallet. Hon var deras förtrogna i allt.
Fru Caroline hade jag ofta träffat ute
under mina dagliga promenader och då alltid med
lifligt intresse deltagit i hennes bekymmer och
omtanke angående barnens framtid.
Alltifrån det de varit mycket små, hade
hon egnat dem den ömmaste moderliga vård.
Sjelf hade hon tvättat och klädt de små —
ej så mycket af rädsla för jungfrurnas
inblandning i hennes göromål eller af oro för att
barnen ej skulle bli väl skötta, som icke
mycket mer, derför att hon funnit ett nöje, en
sann njutning i att se dessa små i deras lilla
hvita nattlinnen sprattla med benen och att
slutligen föra deras små händer samman till
den vanliga aftonbönen.
I dag hade vi åter träffats.
Samtalet hade under en stund förts om
hvarjehanda bagateller, tills ändtligen det mest
afhandlade, men också det för oss båda mest
kära ämnet, barnen, åter blef föremål för vårt
räsonnemang.
»Jag är öfvertygad,» sade fru Caroline, »att
mina barn alltid skola hålla mig räkning för
alla mina uppoffringar, all min kärlek; ty jag
eger hela deras förtroende och är för dem som
en kär syster, en väninna i detta ords bästa
bemärkelse. Och bli de en gång gifta, skall
jag dock alltid qvarstå som deras första
kärlek. Det samband, som allt sedan deras
barnaår förenar våra själar, kan icke upphöra förr
än med döden.»
Den yngste sonen hade just fått en präktig
anställning vid statens jernvägstrafik, hvarför jag
af upprigtigaste hjerta deltog i moderns glädje
öfver att äfven denne nu var en rangerad karl.
Under det vi sålunda gingo språkande,
mötte oss den, om hvilken vi talade. Det
var en frisk och väl växt ung man med ett
behagligt, manligt ansigte och iklädd
uniformsmössa, hvilken klädde honom ovanligt väl.
Artig som vanligt bjuder han modern armen,
och sedan jag efter en stunds ytterligare
samtal tagit afsked, såg jag dem båda under gladt
samspråk vandra Drottninggatan framåt.
»Der ser man, att sann lycka verkligen
finnes på jorden, ehuru icke alla förstå att taga
vara på henne,» mumlade jag ofrivilligt, då
jag såg sista skymten af dem försvinna nedåt
gatan.
Galar.
Bristande utrymme
på grund af den i profnummer vanliga
tillströmningen af annonser hindrar oss att här
intaga flere redan uppsatta artiklar såsom t.
ex. Betraktelser öfver äktenskapet; Våra döttrar
och våra tjenare; I damkupén; Husgerådet;
Tvättning af spetsar m. m.
Nyhetsafdelningen, äfvensom
afdelningen för teater och musik och
läkarerådsafdelningen kunna ej lämpligen börja förr
än på nyåret, då tidningen begynner
regelbundet utkomma.
Flere intressanta följetonger, såväl
original som öfversättningar, komma att efter
hand införas på nyåret.
På ett hår när. |
| Novellett. |
Hon spelade verkligen berusande.
Det var någon czardas af Liszt eller en
fantasi af Moszkowski. Den framströmmade under
dessa hvita fingrar som brusande zigenarfröjd,
som glödande tokayer. De bruna gestalterna
svängde sig jublande omkring, den smärte
ynglingen lade sin arm kring den svartögda flickans
midja och drog henne in i den hvirflande kretsen.
Cymbalen klingade och fiolen gnälde, och
ynglingen slöt sin arm fastare kring den
sammetsklädda midjan, och bådas blickar möttes eldigare.
Ett dånande hurra skakade luften, och de röda
tschapkas flögo gladt upp mot den flammande
etern. Då skingrades på en gång som
spökgestalter dessa bilder, den böljande solbrända
pusstaheden försvann, och en älsklig idyll trädde i
stället. Det var en grön skog, och månskenet
sipprade ned genom trädens toppar, dränkande allt i
sitt silfverbad, och en blek stråle flög ned till den
hvita rosen och kysste henne eldigt, och rosen
bäfvade i drömmen under denna kyss, och hon
drömde vidare om månstrålen och om kärleken,
om våren och om näktergalen, om hösten och om
försakelsen.
De sista ackorden hade förklingat i den
präktiga salongen.
Aftonsolen sände sin afskedshelsning genom
det öppna balkongfönstret, och en sakta vindpust
drog igenom rummet.
Doktorn satt fortfarande qvar i sitt soffhörn.
Han höll den breda pannan stödd mot handen
och rörde sig ej; må hända tänkte han ännu på
månstrålen och den hvita rosen.
Då lade sig sakta en fin hand på hans axel.
»Hvarför applåderar ni ej, doktor?»
Han blickade upp och såg in i ett skönt
qvinnoansigte, som leende vände sig emot honom.
»Ni har rätt, Maria,» sade han, »jag är
otacksam, jag glömde för ert spel ännu en gång
verlden och er och mig.»
»En oförbätterlig smickrare är ni och lik alla
andra, och till straff skall ni nu sjunga något för
mig.»
»Jag är ej vid röst i dag.»
»Ni är melankolisk, min käre vän! Och
hvarför?»
»Jag ärnar ännu i denna stund säga eder
farväl, Maria!»
Hon såg frågande på honom. »Jag förstår
er ej.»
»Jag kommer för att säga eder farväl, Maria,
emedan jag redan i afton lemnar denna stad —
kanske för alltid.»
Det var nästan bestörtning, som nu afmålade
sig i dessa vackra drag.
»Jag förstår er verkligen ej, doktor!»
»Jag har redan länge haft för afsigt att göra
en resa till Afrika, för att företaga forskningar
angående denna verldsdels flora, och som jag nu
afslutat mitt senaste arbete, står ingenting längre
i vägen för mig för uppfyllandet af denna plan.»
»Och ni lemnar mig ensam?»
»Jag lemnar er ej ensam, Maria.»
Hans ord hade en sällsamt bitter klang.
Den vackra frun teg och blickade nästan
sorgset ned på honom.
»Ni älskar mig, Lenning!» sade hon efter en
paus med mild stämma.
Doktorn svarade ej; han stirrade endast
orörlig framför sig.
»Det har jag ej anat — det var en olycka —
en olycka för oss båda, Lenning.»
Han andades djupt och kunde ej mera
beherska sig.
»Maria!» stönade han och tryckte en lång,
glödande kyss på den hvita handen.
»Arme vän!»
»Arm, Maria, arm som en tiggare!»
»Och jag kan ej hjelpa er.»
»Jag vet det, Maria, ni älskar en annan.»
»Ja, jag älskar honom.»
»Måtte han göra er lycklig, så lycklig, som ert
hjerta, er själ, er skönhet förtjenar!»
»Lenning, tänker ni verkligen resa?»
»Jag är egoist, och jag skulle ej kunna uthärda
att se en annan vid er sida.»
»Det smärtar mig att skiljas från er, Lenning.»
»Ni kommer att vänja er vid andra, liksom man
vänjer sig vid en ny hatt, vid nya tapeter. Inom
ett år skall ni hafva glömt mig, Maria!»
»Aldrig, min vän — om ock endast af
tacksamhet för den oegennyttiga uppoffring, ni visat
mig sedan min mans död. När reser ni?»
»I afton — med kurirtåget.»
Hans röst darrade, då han räckte henne
handen och sade: »Farväl, Maria!»
Äfven hon var djupt rörd.
»Farväl,» sade hon hjertligt, »Gud beskydde er!
»Måtte ni bli lycklig!»
Han tryckte ännu en hastig, glödande kyss på
hennes smala fingrar; derefter slet han sig lös
och störtade ut.
»Lenning!»
Hon gjorde hastigt ett steg mot dörren, men
besinnade sig åter, gick fram till fönstret samt
blickade stum och rådlös efter den bortskyndande.
Hvarför kände hon sig så beklämd om hjertat, då
hon såg hans gestalt försvinna vid gathörnet?
*
Hon stödde ännu den vackra pannan mot
fönsterrutan, då kammarjungfrun kom in och lemnade
henne ett visitkort. Hon kastade endast en blick
på kortet, och den lätta melankoli, som lägrat sig
öfver hennes drag, försvann. Det gick liksom en
solstråle öfver hennes ansigte, och hon svarade:
»Säg herrn, att han är välkommen!»
Ett par ögonblick derefter inträdde genom
portieren en elegant, manlig gestalt. Skymningen var
redan så långt framskriden, att man ej kunde
skönja mer än konturerna af den besökande.
Hon gick emot honom.
(Slut i nästa profnummer.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1887/0004.html
