- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1887 /
2:2

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Profn:r 2 - Julgåfvor (poem af Oscar Guldbrand) - Julpligter och julfröjd (af Guido) - En liten julhistoria (af Mathilda Langlet)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så
erhålles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
Idun, erhålles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken
abonnementet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde
prenumeration ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör
användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
4-spalt. petitrad (= 12 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona.

—————


Julgåfvor.



Så ömt han svepte kappan
Kring hennes vackra byst.
Och man gick nedför trappan,
Se’n man hvar andra kysst.
Nu juluppköp skall göras
Utaf de unga tu;
Han var en man. förälskad,
Och hon hans lilla fru.

En smula biter vinden,
Men det har ingen nöd.
Han ser den kära kinden
Få helsans vackra glöd.
Tänk, att så tungt hon armen
Mot honom stöda näns! ...
Hvar höjning utaf barmen
Emot hans hjerta käns.

På hufvudgatan viker
Nu in det unga par.
Hvad strålande butiker
Längs asfaltstrottoar!
Och ack! när blickar sätta
I brand hvar hjert-atom,
Är grufligt svårt att vara
En duglig ekonom.

De stanna framför fönster,
Som blända med sin lyx. —
»Nej, ser du, hvilket mönster!
Och mattan der, — hvad tycks?
Och der — åh, käre, käre!
Nej, maken aldrig fans!
Jag menar detta armband
Med diamanters glans.»

Så, hycklande, hörs stamma
Den lilla som på skämt.
Hon visste: i det samma
Var också köp bestämdt.
Men plötsligt ifrån glittret
Hon blickar längre fram
Och får kring fina munnen
En min helt allvarsam.

I nästa tvärgrändshörnet
Framför en ringa bod,
Som just på lyx ej stötte,
En pilt i trasor stod.
Hans lilla pigga näsa
Mot rutan trycktes platt.
Man kunde tydligt läsa:
»Der inne fins en skatt.»

En skatt, han ej mot dussin
Af diamanter bytt:
En kaka, som med russin
Och annat godt man prydt.
»Tänk, om blott rik jag vore,
Då vore ingen nöd;
Då finge jemt jag äta
Mig mätt af sådant bröd!» — —

De sågo på hvar andra ...
En hvar utaf dem såg,
Hur i den andres ögon
Ett fuktigt glitter låg.
En föresats, en tanke,
Ett löfte deri fans,
Som kom dem glömma armband
Och diamanters glans.


                        Oscar Guldbrand.


Julpligter och julfröjd.



Julen stundar — denna, den käraste af
våra fester, årets sorglösa hjerteglada
barnafest, hvilans och njutningens fridagar,
familjehärdens glada återseendeshögtid! —
För att få fira den i ro, omgifna af dem,
som äro oss kärast, och för att på dessas
ansigten få läsa tillfredsställelse och lycka,
spara vi inga uppoffringar, ingen möda.
Derför denna julbrådska, detta julstök, dessa
hemlighetsfulla jularbeten långt in på de
mörka nätterna, derför familjefadrens
fördubblade arbetsifver för att sedan få hvila
och njuta af den glädje, hans arbete sprider
i kretsen af hans kära.

*     *
*



Men icke alla kunna emotse julen med
dessa känslor af glad förhoppning. För
många är den en sorgetid, som de med
bitterhet i hjertat se nalkas.

Ty aldrig käns sorgen så otröstlig —
aldrig fattigdomen så afskräckande — aldrig
aldrig saknaden så omöjlig att fylla som
just under dessa dagar, då alla jägta för att
njuta lycka, skapa lycka, då man nästan
fordrar lycka.

Mot dessa arma, vid lyckans julbord
vanlottade är lifvet mångdubbelt bittert under
dessa dagar; det nästan hånar deras armod.

Så gör naturen i sin karga nakenhet;
icke en blomma, knappast en lifvande
solstråle, endast mörker och köld; — så göra
de lyckliga menniskorna, som i munter
julstämning skynda genom gatorna och ur de
festligt upplysta butikerna samla med sig
så mycket vackert och nyttigt till de varma,
julsmyckade hemmen; — så göra minnena,
som hviska om en lyckligare, kanske för
alltid svunnen tid; — så gör hoppet, som
må hända föregycklat dem ett ljusare öde.

Mot dessa hafva vi pligter, vi alla, som
hafva något att dela med utaf, det må nu
vara af detta lifvets goda eller af dess
glädje och trefnad.

Tänk derför på de fattiga, som hungra
eller frysa, kanske endast ett stenkast bort
från vår varma boning, hvars förrådshus
nu är välförsedt till julen! Med hvilken
rätt är vår lott så mycket lyckligare än
deras?

Tänk på mången gammal qvinna, som
sitter så ensam på en ödslig kammare! —
Hvad har hon brutit för att vara förnekad
lyckan att omhuldas af smekande händer?

Tänk på dem, hos hvilka julhelgen med
sina minnen rifver upp bittra, halfläkta sår!
— En nyck af ödet och det kunde ha varit
vi, som nu suttit stumma af sorg på
ruinerna af en för lifvet krossad lycka.

Tänk på alla små, som ännu icke veta,
hvad en lyeklig jul vill säga, som aldrig
klappat händerna vid åsynen af en lysande
julgran, prydd enkom för deras glädje, och
som aldrig, mätta, varma och sorglösa
somnat med en afgudad docka eller bilderbok
i famn! — Här är mycket att göra för att
skipa rättvisa.

*     *
*



Mot alla dessa hafva vi pligter.

Dela ut af förrådshusets öfverflöd! —
Bjud den ensamma till ert julbord, sätt henne
vid högsätet och låt henne känna, att hon
icke är ensam. Låt de bedröfvade icke
försjunka i grubbel, utan tvinga dem att
lefva med i nuet och glömma sorgen!

Och alla I, hvilkas julfröjd grumlas af
saknaden efter friska barnaskratt och det
muntra trampet af små fötter, tänden
julgranen ändå; nog finnas små fötter, villiga
att dansa omkring den och små strupar,
hvilkas glada jubelskri skola belöna er möda
och göra saknaden ljuf!

Ju flere lyckliga, dess rikare julfröjd!

                                        Guido.


En liten julhistoria.

Berättad af Mathilda Langlet.


»Jag har varit der uppe hos herrskapet med
en julgran till barnen,» sade en
medelålders man, då han steg in i stugan och gick
fram till spiseln, för att snön skulle smälta
från stöfvelsulorna. »Det var så mycket ljus
och leksaker och grannlåt der inne, så det var
rakt obegripligt,» tillade han.

»Våra barn få intet, de,» sade hustrun och
såg på ett par flickor och en gosse, som sutto
hopkrupna invid spiseln. »Jag har inte så
mycket som en hvetbulle en gång åt dem, fast
det är jul. Patron är allt bra svår med det,
att en aldrig kan få ut något i förskott.»

»Vi få ju ut i förskott,» menade mannen.

»Ja, det förstås, men alltid på bestämda
tider, och om det då inte räcker från den ena
gången till den andra, så är det bra svårt.»

»Ja,» sade mannen, drog af sig de våta
stöflarne och gick bort till sängen, der han
kastade sig ned. Arbetet var slut för dagen,
något tidigare än eljes, ty det var ju julafton,
men det började dock redan skymma.
Hustrun satte sig vid fönstret och såg ut.

»Nu går väl frun der uppe och delar ut
julbullar åt pigorna och drängpojken,» sade hon.
»Ja, när jag tjente piga, fick jag nog också
bullar och kakor — men en fattig statdräng
bryr ingen sig om. Nog kunde vi vara mera
i behof af litet godt bröd till julen än
tjenstfolket der uppe, som har sin goda mat och
går till dukadt bord för hvar dag.»

»Stina har lofvat att jag skall få smaka
hennes hvetbulle, för att jag gick till
skomakaren med hennes kängor,» sade pojken vid
spiseln.

»Herre Gud, så’nt elände!» utbrast hustrun
och lade handen öfver ögonen. »På det gamla
stället fingo vi åtminstone en tår mjölk till
grötdopp på julafton.»

»Ja, men nog ha’ vi väl mycket bättre här,»
sade mannen. »Större stat är det och bättre
rum och aldrig något väsen om vedpinnarne.»

»Men nog är patron hård ändå,» återtog
hustrun. »Andersons, som va’ här före oss,
fick ju flytta bara för han var full en enda
gång, och då var det marknad till.»

»Än se’n då? Det visste han förut. Det
är ju det första patron säger, när han städslar
folk, att di får inte vara fulla en enda gång,
för då får di flytta. Och när han håller ord
i det ena, så håller han ord i det andra med.
Nej, här tycker jag att vi kan ha’ riktigt bra,
och om inte de der auktionsskulderna hängde
efter så —»

»Och kusken fick flytta bara för att
Lindgrenskan var näsvis mot frun, för han tål ju
inte, att en svarar henne ett enda ord, om hon
är aldrig så —»

»Ja, så det undrar jag då rakt inte på,»
afbröt mannen litet häftigt. »Hade jag en
sådan hustru, så skulle jag vrida om näsan på
den, som våga’ vara oppkäftig mot henne.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1887/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free