Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. Fredagen den 8 juni 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många stunder, der qvinnans fina takt
måste förenas med en okuflig energi, och då
den blef pröfvad denna lifsåskådning, som
bär upp öfver alla småaktiga och tomma
hänsyn, samt i mannen och qvinnan blott
ser menniskan.
Den svenska qvinnan har att tacka
doktor Widerström för den väg hon banat för
efterföljande qvinliga medicine studerande;
tonen, den äkta naturliga kamratlika tonen,
är anslagen emellan dem och deras manlige
kamrater; det gäller nu blott att blifva i
det rätta spåret.
Karolina Widerström är född d. 10
december 1856, genomgick gymnastiska
centralinstitutet under kursen 1873—75, aflade
mogenhetsexamen vid Wallinska skolan i
Stockholm 1879, utan att frestas till att
anlägga studentmössa som ett synligt
tecken på sin, då temligen sällsynta, värdighet
som qvinlig student. 1880 aflade hon
med.-fil. kand. examen i Upsala samt med.-kand.
examen vid Karolinska institutet 1884 och
nu, d. 26 maj 1888, vid sistnämde läroverk
sin med.-licentiat examen. Sedan den 15
januari detta år har hon varit anstäld som
amanuens vid Sabbatsbergs gynekologiska
afdelning.
Angående vår unga doktors
framtidsplaner kunna vi för Iduns läsarinnor omtala,
att hon på våren 1889 ämnar anträda en
studieresa till utlandet samt derefter bosätta
sig i hufvudstaden som praktiserande läkare,
företrädesvis som specialist i
qvinnosjukdomar.
Det har blifvit sagdt, och det säges
mångenstädes ännu, att qvinnorna sjelfva aldrig
skola fatta sådant förtroende till en läkare
af sitt eget kön som till en manlig doktor.
Kanske skulle detta ha blifvit förhållandet,
om den första svenska qvinliga läkaren »med
knapp nöd sluppit igenom» vid sina examina.
Men Karolina Widerström har erhållit höga
examensbetyg samt har dessutom under sin
tjenstgöring på de olika sjukhusen i Upsala
och Stockholm kommit både lärare,
kamrater och patienter att i den unga qvinnan
se en pligttrogen och samvetsgrann läkare.
Underligt sinne skulle väl den sjuka flicka
eller hustru ega, som ej med glädje helsade
en qvinlig läkare välkommen.
Det är nogsamt kändt, att svåra olyckor
och bittra sorger mångenstädes härledt sig
från den fruktan och motvilja, mången
qvinna känt för att anförtro sitt kroppsliga
lidande åt män. Må vi derför med fröjd
helsa den tid, som förverkligat så mången
plågad och lidande qvinnas dröm; må vi
af varmaste hjerta helsa Sveriges första
qvinliga läkare välkommen samt önska henne
lycka och välsignelse till sitt ansvarsfulla
kall!
Ave.
*
Det porträtt vi i dagens nummer meddela af
fröken K. Widerström är xylograferadt efter profkortet
från hennes senaste »sittning» hos fotografen, och
således det nyaste och mest lyckade, som stått
att erhålla.
Ett minne.
En prestkrage låg förvissnad och glömd
i en gammal bok, som en dag jag fann
i en vrå, der spindeln på glömska spann
och hvar sak af många års damm var gömd.
En underlig känsla sig smög i mitt bröst:
hvi, när och af hvem fick han detta rum?
Nu låg han der gömd,förgäten och stum,
som det hjerta kanske, som hos honom sökt tröst.
Två blommor bar stjelken, men kantblommor blott
på en af de två. Ett orakelsvar
var således hemtadt — den saken var klar.
Men vardt väl frågerskan nöjd med sin lott?
Fick hon nej, fick hon ja, det är frågan just,
eller kanske hon aldrig hann svaret få,
förr’n hon tvangs lägga blomman i boken och gå
och lemna sin fråga om smärta, om lust?
Hvad vet jag? Der ligger nu för min syn
ett märke blott mellan bokens blad.
Var hon, som det ditlagt, ung och glad,
med hälften af ros och lilja i hyn?
Eller var hon en qvinna, som lidit af svek
under många år och nu krossadt fann
sitt stackars hjerta af trolös man,
som längese’n upphöjdt med eder och smek?
Hvad vet jag? Det var en roman, hvari
jag prestkragen hittade, vissnad och blek.
Om kärlek den handlade — värsta lek,
af hvilken än kunnat allvar bli.
Hvad vet jag? Kanske hägnar nu grafvens frid
den mö, som en gång lade blomman här.
och ingen mins, hvar den kulle är,
der hon sofver, bergad från storm och strid.
N. G. Arenander.
IDUN
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för
ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
Europeiska furstinnor.
Efter främmande källor tecknade af
Mathilda Langlet.
»Carmen Sylva».
(Forts. från n:r 22.)
Från denna tid egnade sig den unga
drottningen allt mer åt skaldekonsten.
Trogen sin vana utgöt hon sin smärta i diktens
famn, i ljufva sånger skildrade hon sin lycka
och sin sorg, på tyska öfverflyttade hon de
rumäniska folksånger, hvari hennes älskling
funnit nöje. Dessa senare lät hon trycka i
tanke att hvad som roat hennes eget barn
också skulle kunna bereda glädje åt andra
små det borta bland vinberg oeh ekskogar i
hennes fädernesland. Detta var hennes
förstlingsarbete. Sedermera liar hon utgifvit flera
arbeten, ty äfven om man är höjd öfver så väl
begäret att skörda beröm som behofvet af
inkomster, erfar man dock alltid ett behof af att
dela sina tankar och erfarenheter med andra,
antingen muntligen eller skriftligen. Oeh det
man skapat med penna eller pensel får liksom
ett högre värde, om andras ögon också hafva
sett det.
Carmen Sylvas literära arbeten skola alltid
genom sin ursprunglighet tilltala läsaren. Det
finnes ingenting konstladt eller artificielt deri.
Man ser, att det är en själ, som älskar och
lider och som helt enkelt säger oss detta, och
säger oss det varmt, kraftigt, sant och
uppriktigt. Men — det finnes dock ett men —
drottningen saknar tålamod att utarbeta sina
utomordentligt förträffliga grundtankar. Det
hela bär stundom spår af brådska och
omogenhet, och drottningen-författarinnan
glömmer som oftast Horatii uppmaning att »skynda
långsamt». Detta fel måste man så mycket
mer beklaga, som Carmen Sylva har verklig
poetisk begåfning, rik fantasi, godt öra för
verstakten, både eld och behag i uttrycket.
Hade hon icke varit drottning, hade hon
nödgats underkasta sig förläggarnes fordringar,
kritikens skärpa och publikens nycker, skulle
hon snart fått klart för sig, att hon saknar
skola, oeh att det är detta, som hindrar henne
från att blifva en stor skaldinna och anvisar
henne plats bland de mindre barderna.
Men drottning Elisabeths rätta storhet är nu
att söka på ett annat falt och framträder i
ädlare drag.
På sin bröllopsdag sade den unge fursten
till henne: »Du får ett ädelt kall att fylla;
du får vara mild, der jag måste vara sträng;
du får trösta der jag sårar; och du kan fälla
förböner för alla och en hvar.» Han visste
med sig sjelf, att han var en äkta
Hohenzol-lern, strängt rättvis och rättänkande, men
saknande den förmåga att göra sig afhållen, som
är så vigtig för en regent. Denna brist gör,
att han ofta sårar sina mindre stränga
undersåter just då han önskar handla för deras
bästa. Om konung Carol nu är en ganska
populär konung, beror detta väsentligen på, att
hans gemål lagt på hjertat de ord han sade
henne, då de till sammans började sitt lif.
»Det är icke så lätt för oss att fylla vår
plats,» sade hon en gång till en väninna, »ty
vi hafva inga gamla oeh väl grundade
rättigheter här; vi måste försöka vinna allas
välvilja och tillgifvenhet.»
Det första året af hennes giftermål torde
hafva synts »Skogsblomman» något dystert
i detta främmande land, der hon var skild från
alla de sina och der hennes man nästan
ständigt var upptagen af statssaker. Helt säkert
irrade ofta hennes blickar ut öfver sinktaken
på de stora hus, som äro bygda nästan inpå
det af blott en liten trädgård omgifna
kungliga palatset, irrade längtande bort i fjerran
öfver skogar och berg till fädernehemmet vid
Rhens gröna strand.
»Hvart skola vi taga vägen i detta stora
slott, vi, som blott äro två!» skall hon hafva
utropat vid åsynen af det stora sommarslottet
Sinaia. Blott en kort tid hade de varit flere
än två. 1870 föddes en liten dotter, som i
fyra år var sin moders högsta lycka. Glädjen,
som så sällan varit hennes följeslagare, tycktes
nu hos henne skola finna mera varaktig stad.
Hon glömde sina sorger, när hon såg in i den
lillas strålande ögon; hon trodde på lyckan,
när hon slöt sin lilla dotter i sin famn. Det
finnes från denna tid ett förtjusande porträtt
af drottningen, bärande sin lilla flicka på
ryggen, glad och stolt i sin moderskärlek och sin
lycka. I fotografi spriddes denna bild vida
omkring och hittade äfven till den aflägsna
norden.
Som vi redan sett, räckte denna lycka endast
några år, och ehuru drottningen visserligen aldrig
under sina lyckliga dagar försummat sina
pligter, förde henne dock sorgen närmare till
hennes folk, och »lilla moder» är det namn, som
detta folk länge gifvit henne. Redan från
början försökte hon med flit oeh ifver att sätta
sig in i de nya förhållanden, som här mötte
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0182.html
