- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1888 /
213

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888. lista årg.

Byrå:

8 Sturegatan 8
(iogäng från Humlegårdsg. 19)
Annonspris:

25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt.
Ingen Jösnummerlörsäljning!

Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 61 47.

TJtffifning-stid:

hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.

— — — — Def: ädla som du gjort,
dig följer genom grafvens dystra port.

Johan Xy bom .

Viktoria Benedictsson.

(Ernst Ahlgren.)


sorgebud, som nyss nätt oss, oeh
hvarom Idun i dag vill päminna,
i vida kretsar inom vårt
land, så hos menniskovännen som
literaturälskaren, väckt den
djupaste förstämning, den bittraste
smärta.

Ernst Ahlgren stod vid sin bortgång på
höjden af sin författarstorhet och hade vunnit sin
samtids rikaste erkännande såsom en fullboren,
ädel och sann, ljus- oeh lifbringande
diktar-genius.

Om hennes personliga lefnadsöden har verlden
icke mycket att förtälja. Det är blott några
ß, stora konturer vi känna.

Hon var född och uppvuxen i Skåne, der
hennes föräldrar voro auditören Thure
Bruzelius och hans maka Helena Sofia Finéms. Af
dessa erhöll hon en värdad, men något
ovanlig uppfostran, i det att manlig lärdom och
manlig idrott utgjorde en betydlig, för att ej
siiga väsentlig insats deri. Deraf troligen den
manliga anstrykning, som oftast gjorde sig
mlirkbar i så väl hennes stil som uppfattning.
Troligen också den manliga psevdonymen.

I sin första ungdom egnade hon sig som
dilettant åt målarkonsten, men då hon ville
drifva denna sin talang till allvarlig lifsgerning,
satte sig föräldrarna deremot.

I dess ställe gifte hon sig 1871 vid 21 års
ålder med dåvarande postmästaren i Hörby i
Skåne, Christian Benedictsson, af hvilken hon
nu, förutom af en ung dotter, närmast sörjes.

De första tio åren af sitt äktenskap tillbragte
bon under själfstudier och stilla verksamhet på
denna obemärkta plats.

Först sedan hon genomgått ett tvåårigt svårt
höftlidande, som band henne vid sjukbädden
och erbjöd henne riklig tid att ordna tankarnes
och minnenas mångfald i sin själ, gaf hon sig
sin diktarkallelse helt i våld och framträdde
omedelbart efter sitt tillfrisknande, — fullt
frisk blef hon aldrig — ]S83, med sin första
samling noveller: »Från Skåne», hvilka till
form som innehåll vittna om en redan fullt
utvecklad begåfning.

Öfver dessa små berättelser hvila, oaktadt
framställningens liffullhet och färgrikedom, ett
egendomligt, mjukt behag, som vi endast
undantagsvis återfinna i hennes senare arbeten, och
som vi bäst förstå, sedan vi veta, att bilderna
vuxit fram i ett sjukrums dämpade dager.

Efter detta första framträdande följde, slag i
slag omvexlande, hennes dramatiska och
no-vellistiska arbeten. År 18S5 lemnade hon
hemmet och egnade sig sedan belt åt studier och
arbete, dels på resor, dels under längre
vistelser i Stockholm och Köbenhavn.

I denna sistnämda stad, i hvars rika, rörliga
»aandsliv» hon bäst fann sig till rätta, och der
hon vunnit de rikaste sympatier, har hon nu
också funnit slutlig hvila.

Hennes stoft är jordadt i Köbenhavns »Vestre
Kirkegaard».

Af det rika personlighetslif, hvarmed hon
otvifvelaktigt fylt dessa nu flyktigt angifna
konturer, innan hennes konstnärsande kunnat nå
sin rika mognad, kärna vi deremot föga
utöfver hvad sjelfva hennes diktning genom sin
erfarenhetsdigra sanningsprägel låter oss ana.

Man har ofta talat om Einst Ahlgrens glada
och friska lifsuppfattning, hennes harmoni och
naturliga humor oeh häri stält henne som en
motsats till hennes samtida.

Monne ej här den behagliga, smidiga formen,
som afrundar kantigheterna och sveper det

bittra i de hänsynsfulla uttryckens mjuka slöja,
icke obetydligt förvillat uppfattningen?

Ernst Ahlgren berättar enkelt, osökt och
flärdlösa Hon kan le i godlynt eller medlidsamt
skälmeri åt det barocka, ynkliga eller löjliga,
men till hånets eller satirens blodiga gissel har
hon aldrig kunnat spetsa sin penna. Monne
det ej är derför man funnit henne »harmonisk»
i jemförelse med andra nutidsförfattare, hvilkas
starkaste och mest använda vapen mot det
förvrängda i lifvet — och samlifvet — varit
hänet och satiren?

Man bar i allmänhet för litet lagt märke
till den underström af vemod, som dock lätt
spåras i Ernst Ahlgrens bela produktion, äfven
der löjet leker på ytan. En stilla klagan, en
halfqväfd suck, en tårfyld blick väcker ej hopens
uppmärksamhet; den vill gråt och högljudd
jemnt er för att tro pä smärtan.

Som en sädan tårfyld blick, en sådan qväfd
suck förefaller mig Ernst Ahlgrens diktning.

Hon söker trösta, men tror icke sjelf på
trösten; hon låter såren gro igen, men broddén
sitter der; hon bjuder ersättning för ett
för-spildt lif, en förlorad lycka, men huru half
och ofullständig och föga motsvarande det
förlorade är icke denna ersättning! — Se de
bäda fina teckningarna Far och son och En
musikafton i samlingen »Frän Skåne», Herr
Tobieson i »Folklif» eller Eriks och Selma
Bergs framtidsutsigt, då vi skiljas från dem i
»Pengar».

Oeh hvem har mera gripande än hon
skildrat ensamhetens oeh de svikna
förhoppningarnas stora tröstlösa ödslighet? — I Koketten,
En Kris, Förlust, En realist m. fl. Huru
modigt hennes män och qvinnor än upptaga
kampen med ödet, som slagit dem, känna de
dock alla, att spelet är för alltid förloradt, att
det härefter blott gäller att ej sjunka
ohjelpligt, att framsläpa tillvaron sä drägligt som
möjligt.

Då hon en enda gång ville låta ett verk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:58:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/idun/1888/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free