Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. Fredagen den 16 november 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | PS | | l| månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
bläckhorn — och från detta ha dock så många
beståndande verk vandrat ut till tusenden och
åter tusenden af läsarinnor och läsare öfver
all verlden! Ett bokskåp innesluter de
utländska upplagorna af den frejdade
författarinnans arbeten. De ha öfversatts på nästan
alla civiliserade språk, på danska, tyska,
engelska, franska, holländska, italienska, böhmiska
och ryska. Så ett litet bord med andliga
böcker, bland dessa en nött psalmbok i
läderband — ett minne från hennes man — som,
säger den gamla, »skall följa mig i min sista
bädd».
På väggen i detta minnenas rum hänga
ytterligare bevis på den kända pietet, med
hvilken hon omfattar hågkomsten af sin make:
tvänne porträtt af Johan Gabriel Carlén och
öfver dem hans svarta filthatt, prydd med
gul-nadt löf och eterneller . . .
Hvarje år den 6 juli, som är mannens
dödsdag, vandrar fru Carlén den långa
vägen ut till hans graf på Nya kyrkogården
för att smycka den med blommor.
*
*
Fru Carléns syn har på de senaste åren
mycket försvagats — hon är nu nästan blind.
I öfrigt har hon dock både sin kropps och
själs krafter i godt behåll, och hennes lifliga,
spirituella konversation är särdeles fängslande.
Hälst dröjer hon — som ju så naturligt är
— vid flydda dagars minnen, rika på glädje
och sorg i skiftande vexling.
Hon beklagade sig öfver den massa böner
om autografer, som från all verldens kanter
ännu i dag strömmar in till henne; hon kan
ej gå dessa »anspråkslösa önskningar» tillmötes,
då hon på grund af sin svaga syn endast med
stor svårighet tecknar sitt namn. Detta
smärtar henne.
* *
Men innan vi lemna hennes hem, för den
gamla frun, som lifligt och säkert rör sig på
de kända vägarne inom sina rum, oss fram till
fönstren för att beundra den vackra utsigten.
Sjelf kan hon ej längre njuta deraf.
Framför oss breder sig Nybroviken med
sina masters skog, glittrande i middagssolen,
vimlande af båtar och rörligt lif; i fjerran,
förtonande mot den blåa himlen, teckna sig de
pittoreska konturerna af Söders höjder, skiftande
i klara färgtoner ofvan vattnet, som såge man
dem genom ett prisma . . .
Inför denna syn beklagar man i tysthet än
varmare den gamla författarinnans hårda
pröfning. Men sjelf ler hon så vänligt och gladt,
när hon fattar ens hand och hjärtligt trycker
den till afsked, att man inser, huru ett långt
och ädelt lif lärt denna qvinna att bära
motgång oeh sorg med samma sinnets
förtröstansfulla ödmjukhet, som hon burit framgången
oeh lyckan. J- N—g.
En svärmor.
Skiss af Wilma Lindhé.
jljfS-ilma Berg hade sett nöd och elände på
nära håll, ty hennes föräldrar lefde ej
godt tillsammans, och hemmet var fattigt i
mer än ett afseende. Så mycket hon kunde
försökte hon ställa till rätta och stifta fred,
när så behöfdes, men det var ett tungt
lönlöst arbete, som kräft större kraft och klokhet,
än hon hade att förfoga öfver.
Torftigt klädd, tyst och försagd, som hon
var, var det ej mången sora observerade henne,
helst hon ej var vacker, utan snarare tvärt
om; och ändock fick hon en friare redan vid
adertons ålder — sjelfva pastorn i
forsamlingen — en aktad begåfvad man, som på
nära håll sett, hvad hon var i föräldrahemmet.
Hon älskade honom lidelsefullt, som en del
qvinnor älska — helst sådana, hvilkas lif
varit blottadt på kärlek och lycka. Det kom
lif oeh värme i hennes stora gråbruna ögon,
och hela ansigtet blef vackert genom den
solglans, som låg deröfver — ingen kunde
numera kalla henne ful.
Att han älskade henne — valt henne bland
så många andra — syntes henne ofattligt,
liksom ock att det var hon, som var
her-skarinna i hans hem, styrde och stälde der,
som hon ville, i fullkomlig frihet, utan rädsla,
utan fruktan för förebråelser eller missnöje.
Inga hårda ord mera, endast frid, och i hans
ögon ett gillande, en beundran, som vore hon
en verklig skatt.
Hon gjorde också sitt aldra bästa, ty hennes ,
ödmjuka tacksamhet minskades ej, och det
enda, som mer än en gång hejdade hennes
arbetsifver, var en plötslig känsla af lycka
öfver, att det var hennes* hem detta — hennes
alltsammans, och han, som gifvit henne det.
Efter tvenne års äktenskap födde hon en
son. Han var klen och späd — skulle
troligen ej blifva vid lif, sade läkaren — men
hon vårdade honom med outtröttlig kärlek
och omsorg, älskade honom som endast en
moder kan älska — och ändock var manuen
henne kärare än allt annat.
Intet ondt ord hade fallit dem emellan,
och hon anförtrodde honom hvarje tanke, viss
att han skulle förstå henne — hon var så
ung, och han flere år äldre, en god och
förståndig man, som hon kunde se upp till och
som sade henne hennes fel också.
Egentligen hade hon endast ett, oeh det
kom aldrig till ubrott — ty ingen anledning
fans —• hon var svartsjuk till sin natur, och
ville ej dela med åt någon, der hon älskade.
När gossen — Gunnar, som de kallat honom
— var fyra år, dog fadren helt plötsligt,
utan föregående sjukdom. Hon var
fullkomligt tillintetgjord, ty hon hade i sin lycka
glömt fienden döden —- som alltid står på
lur, färdig att röfva ett lif här eller der —
oftast det som synes oumbärligast.
Hon knotade ej emot försynen, dertill var
hon alltför from och ödmjuk — det var bara
slut alltsammans — slut på glädje och
förhoppning — mörkt som hade solen gått ned
för alltid; men lefva måste hon ju, liksom
så mången annan som staplat sig fram, trött
och modlös med grafven som sitt enda hopp.
Den första tiden egde gossen ej ens
förmåga att glädja henne, hon glömde honom
nästan och kunde aldrig se honom utan att
falla i gråt; men så småningom blef det
annorlunda, och han fick allt större plats i
hennes hjerta.
Djupt känslig, som hon var, omhuldade hon
så att säga sin smärta, kelade med den och
skulle ansett som ett vanhelgande, om hon ej
burit den med sig lifvet igenom. Hennes
väsen bar också alltid en prägel af stilla
vemod, men i de djupa själfulla ögonen lyste
en stråle, som talade om hur lifligt och varmt
hon kände allt, så väl sorg som glädje.
Arbeta måste hon ju också för sitt
uppehälle, ty det lilla kapital, mannen efterlemnat,
ville ej räcka till ens nu — och hur skulle
det då blifva framdeles, när Gunnar blef
äldre? Efter många funderingar och olika
planer lärde hon sig att fotografera samt
satte upp en atelier, och, som hon arbetade
med outtrötlig flit och noggrannhet, blef hon
allt mera anlitad.
Gunnars ömtåliga kroppskonstitution
hindrade honom från att föra ett rörligt lif
tillsammans med kamrater — kanske kände han
ej heller någon böjelse härför — och modern
blef under de första tio åren af hans lefnad
ej endast vårdare och vän, utan lärare och
lekkamrat. Äfven när han kom i »storskolan»,
hjelpte hon honom med lexläsningen, och när
han kunde mer än hon, var hon ändock sporren,
som dref honom framåt. Hennes ögon talade
så lifligt om glädje och sorg, och hon tog det
så häftigt, då hans betyg voro dåliga, liksom
hennes fröjd öfver hans framsteg var så stor,
att den dref honom framåt mer än allt annat.
Hon lefde endast for honom, oeh otacksam
var han icke, men tog det i alla fall, som
en naturlig sak. Hvilken märkvärdig
förmåga egde hon ej att gissa sig till hans
intressen, elda hans håg, väcka hans ambition,
hans längtan efter att blifva nyttig och
framstående, och hvilket allvar, och ändock hvilket
lif, i hennes samtal! Hon höll honom så att
säga alltid vaken, med blicken alltid riktad
på ett mål, och i hennes kärlek, som röjde
sig i den minsta småsak, blandades aldrig
denna allt för vanliga slapphet, som kelar
äfven med felen.
Han vande sig vid att rådfråga henne i
allt liksom att gå till henne med sina
bekymmer och sin glädje, ty hon kände det så
varmt och tog det alltid som något alvarligt.
Hvem vet också från huru många frestelser
denna förtrolighet med modren, denna kunskap
om hennes gudsfruktan och lifsåskådning
bevarade honom? Hon var en entusiast i allt
— i sin känsla för det goda och sköna, liksom
i sin harm öfver det onda och lumpna —
och hade lärt honom att se allt med sina ögon.
Det var lyckliga år, när hon hade honom
i hemmet, fick lefva och tänka för honom
endast, och då allt, som företogs, gjordes i
tanke på hans nöje, trefnad eller
beqvämlighet. När studentmössan ändtligen prydde hans
hufvud, gret hon af glädje, och han tyckte
sig aldrig förr än nu hafva förstått, hur varmt
och lifligt hon kände.
Hon var stolt öfver honom, och kunde
vara det — och det var det bästa!
Nu skulle han upp till akademien — skiljas
från henne! Vilda planer om att följa honom,
att hyra en lägenhet och hålla rum och mat
för studenter, jagade genom hennes hufvud
— men lemna sin säkra inkomst •— helst
nu, då hon behöfde så mycket penningar —
omöjligt!
Han reste, och hon fortsatte sin
verksamhet, arbetande med dubbel ifver för hans
skull och deruti finnande sin enda tröst.
Hans bref! Hur lyste ej hennes ögon när
hon läste dem — lyste af beundran och tårar
om hvarandra!
Under ferierna var han hemma, och då
lefde hon upp på nytt. Den som sett henne
under hans bortovaro — tyst, alvarlig,
upptagen af sitt arbete, likgiltig för egen trefnad
och beqvämlighet, skulle ej känt igen henne
sådan hon nu var, liflig, strålande, vinnande
med allt blott för att ej gå miste om ett
enda af de ögonblick, han hade att skänka
henne. Och hemmet var som förvandladt! Allt
det bästa sparadt till honom — allt bärande
en festlig prägel, liksom hon sjelf!
Hon hade helst sett, att han blifvit prest
liksom fadren, men dertill kände han ingen
kallelse — det var en missräkning för henne,
men hon teg dermed.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0374.html
