Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Fredagen den 4 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ott nummer l veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
Idun, erhillet e<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
och det är detta: »vi böra uppföda våra barn
i tukt och Herrans förmaning.» Ty detta
betyder helt enkelt att till uppfostran behöfves
både tuktan och kärlek. Försök aldrig att
använda det ena utan det andra — det lyckas
ej. Utom det att barnen lida under sådan
behandling är det alldeles visst och säkert att
resultatet blir dåligt, såvida ej
omständigheterna rycka barnen ur våra händer i tid.
Men så kommer härtill något annat,
förutan hvilket hvarken kärlek eller tuktan kan
rätt utdelas, nemligen ett förståndigt och
noggrant aktgifvande på barnens böjelser och
anlag, och slutligen en oaflåtlig omsorg om
att de unga icke få insupa vanor och utveckla
böjelser, som i en framtid kunna blifva skadliga.
Huru vet man, till exempel, om icke den
gången, då fadren fyllde punschglaset åt sin
son och klingade med honom, denne son tog
första steget på rumlarens bana? Hvem vet
om icke modren, när hon lärde barnen spela
»svälta räf» om russin och mandel, väckte
till lif den slumrande spelpassionens första frö?
Och hvem vet — eller rättare sagdt, hvem
vet icke, att modren, då bon i sin lilla dotters
närvaro utbredde sig om moder och klädsel,
hos den lilla grundlade den fåfänga, hvars
tillfredsställande kanske sedan störtade henne
och hennes familj i olycka och vanheder.
Derföre måste vi mödrar vid hvarje steg,
som våra barn taga, ständigt tänka på, att
de gå mot framtiden och att det onda växer
lika fort — ja, vanligan fortare än det goda.
Hafva vi detta i tankarna och nyttja vi så
vid barnens uppfostran både kärlek och tuktan
rätt och förståndigt, så ega vi åtminstone
grundade förhoppningar om att våra barn
icke skola blifva slafvar och slafvinnor under
dåliga böjelser, icke skola behöfva böja sin
nacke under lidelsernas träldomsok.
Resultatet af
Iduns fjerde pristäfling.
nom den utsatta tiden ha 42
täflingsskrif-ter inkommit. Af dessa ha 15 rört sig
inom den första ämnesgruppen, omfattande
uppsatser öfver qvinnans lif och verksamhet i
eller utom hemmet, 15 inom den andra
gruppen, »en berättelse, skizz eller novellett», samt
12 täflat öfver det tredje ämnet, »ett det bästa
nyårspoem».
Så som’’ äfven vid den senaste pristäflingen
var fallet, har den poetiska afdelningen
qvali-tatift befunnits afgjordt underlägsen de båda
andra — så underlägsen till och med att
Re-daktionen ej ansett sig med något fog inom
denna afdelning kunna utdela det utsatta priset.
Det första priset, 25 kronor, har tilldömts
fru M. Lundell, Upsala, for hennes uppsats:
» Qvinnan som reformator». Det andra priset,
20 kronor, liar förvärfvats af fröken Hilda
Hintxe, Kristianstad, för en berättelse från
Rom benämd: »Hvem är den gamla damen ?»
Dessutom utdelas det å den poetiska
afdelningen utsatta priset, 15 kr., som ett extra,
tredje pris åt fr. Julia Klingström,
Wallen-tuna, för hennes båda uppsatser, »Några
allvarsord» och »7 b’as».
Med hedersamt omnämnande och diplom
utmärkas vidare följande skrifter: inom första
gruppen — »Mamma, hvad skola vi leka?» af
signaturen M. N., »Några ord om barnens
uppfostran» af K. samt »Små funderingar» af
Iloi; inom den andra gruppen —- »Valet af
yr lee» af Eb. G. och »En komplott» af Adrian.
De två sistnämda signaturerna, hvilka ej
bifogat fullständigt namn och adress, torde
omgående insända uppgift härå i och för
hedersdiplomens öfversändande.
De belönade uppsatserna komma att efter
hand införas. Början göres i dagens nummer
med fru M. Lundelis »Qvinnan som
reformator».
Redaktionen.
Qvinnan som reformator.
Af
Fru M. iMvdetl.
Belönad med l:sta pria vid Iduns 4:de pristäfling.
|f|||i:etta låter ju förmätet nog. — Hvad kan
väl hon reformera, höra vi mången
undrande fråga, hon som i allmänhet helt
bristfälligt fyller den föga framstående plats i
lifvet, hon förut har? — Nå ja, just derför
att platsen är dålig och förmågan om möjligt
ännu sämre, behöfs här reformeras. Det är
icke lönt att längre med händerna i knät
sitta och sucka efter bättre tider och vänta,
att någon annan skall »göra’t». »Den som
hjelper sig sjelf, hjelper vår Herre», säger
ett gammalt ordspråk. Den sjuka skall väl
också känna, hvar skon klämmer. — Alltså
mod och ihärdighet! — Det gäller att
förbättra vår egen ställning. Ett i sanning styft
arbete; svårigheterna äro stora och många
och arbetarne få. Men så är lönen .... Ja,
lönen — om det lyckas, den få vi se oss
om efter. Den blir ett arf åt våra
efterkommande.
Skall experimentet lyckas, gäller det
nämligen att gå till grunden, att börja från
början så vidt möjligt. Vi sjelfva äro då icke
fullt lämpligt material; vi måste tänka på
våra döttrar medan tid är.
Men hvad kunna då vi väl göra, som äro
så okunniga, så fulla af brister?
Jo, åtskilligt. Vi skola göra bristerna till
våra bundsförvandter, de skola visa vägen.
Det och det felas mig, men det skall och får
icke felas min dotter. Se der en ledtråd vid
reformarbetet, som nästan bjuder sig sjelf.
Men vi måste öfva oss i sjelfkännedomens
svåra konst. Hvilka äro våra verkliga brister
och hvilka de största? — Och hvilka våra
förtjenster? Äfven dessa måste jag göra mig
reda för och söka bibringa min dotter. Att
blott göra henne till ett komplement af mig
sjelf är icke nog.
Första steget till förbättring af qvinnans
ställning, ett steg som hon sjelf måste taga,
är alltså, att mödrarna gifva sina döttrar den
uppfostran, en bättre ställning, kräfver som
en nödig förutsättning. Det är derför icke
fråga om någon idealuppfostran. Bevare oss
väl! Vi så väl
som lifvet sjelft äro alldeles
för litet ideala, för att detta skulle passa ihop.
Nej, en uppfostran, som gör våra döttrar
skickliga att icke blott fylla vår plats, utan
äfven så småningom höja sig till en bättre.
Men hvad är då att göra? — Ja, det är
frågan. Kunde vi besvara den, vore gåtan
löst.
Vi för vår del skulle vilja föreslå, att man
först toge i öfvervägande, hvad den unga
flickan behöfver — och hvad hon bäst
behöfver för att taga sig fram i lifvet, innan
vi börja proppa i henne likt och olikt. Detta
vore enkelt nog, om man kunde ställa hennes
horoskop, om man visste hennes öden på
förhand; men hvem vet det?
Nå ja, det går ju icke att med visshet
afgöra antingen konsten att stoppa ett hål, eller
kunskapen om gnostikens irrläror kommer
att vara henne till största nyttan här i
verlden; men härvidlag, som så ofta annars, få
vi nöja oss med att bygga på antaganden,
och jag hör tydligt de flesta och bästa rösterna
höja sig för botandet af hålet i kläderna,
innan luckan i det kyrkohistoriska vetandet
fylles.
Med litet eftertanke kan man så bilda sig
en hjelplig norm för en vanlig flickas
uppfostran.
Hon är först och främst menniska och skall
såsom sådan bibringas en del s. k.
allmänbildning. En del minnessaker skall gifvas
henne, medan det mottagliga barnasinnet ännu
är i behåll. Allt naturligtvis samtidigt med
att hennes förstånd och anlag utvecklas och
öfvas.
Hvad som för en flicka dernäst är af
största vigten, är att lära sig sköta hus och
hem. — Alla bli icke gifta. Nej visserligen.
Men det torde vara ytterst få, som icke
någon tid af sitt lif — de flesta kanske större
delen — komme att göra gagn af den
kunskapen, om de ägde den. Om icke förr, så
brukar den åldriga söka sig en egen vrå, hon
kan kalla sitt hem. Af hvilken vigt den
vore för den gifta qvinnan, förstås ju af sig
sjelft. Hennes uppfostran, som för det
kommande slägtets skull är vigtigast, är för
närvarande sämst tillgodosedd, eller rättare icke
tillgodosedd als. Alla uppfostras till
guvernanter, d. v. s. laddas med så mycket
sakkunskap, pianoklink och andra konster som
möjligt — utom konsten att sedan på
lämpligt sätt öfverflytta all denna visdom på det
yngre slägtet.
All kunskap är bra; i synnerhet när den
meddelas på ett njutbart sätt. Det fins väl
knapt något, som är så obetydligt eller så
onyttigt, att det icke i sin mon bidrager att
gifva lifvet ett rikare innehåll. Men här om
någonsin gäller det, att det bättre är fiende
till det goda. — Om jag behöfver ett,
hjelper icke ens den största rikedom af ett annat.
När den unga frun skall koka kaffe, eller
om hon endast skall mäta till bönorna, är
hon icke hjelpt, om hon än har den franska
syntaxen på sina fem fingrar. Skall hou
köpa handdukar och icke kan skilja linne
från bomull, skräp från det som duger, ja
— så hjelper henne hvarken algebra eller
statskunskap. När den frätta lärotiden är
förbi, måste den nya husmodren börja lära
för lifvet. Det blir ett drygt arbete. Sjelf
måste hon vara både lärare och lärjunge.
Hennes hog är förut riktad på annan sorts
sysselsättning; det nya förefaller henne
själlöst och ointressant och tar dertill hela
hennes tid i anspråk, oöfvad som hon är. Hon,
som förr skulle hänga näsan öfver boken både
nätter och dar, blir snart nästan oförmögen
till tankearbete. Hon törs icke fördjupa sig
i andra funderingar, än dem som röra maten
och kläderna, kläderna och maten, ty då
kunde det hela lätt gå på tok. Att den
som måste lefva under så ogynsam ma
förutsättningar — eu hel del andra att förtiga —
icke kan utveckla sig fritt, icke kan bli en
hel menniska, bör icke synas underligt. Hon
måste nästan helt gå upp i det dagliga
»slitet» och upphör så småningom att lefva som
individ, måste till slut vänja sig af med att
hafva några egna önskningar och tycken, n.
b. så vida hon icke just hör till det fåtal
lyckliga, hvars hog och anlag uteslutande äro
riktade på dylika praktiska hvardagsgöromål.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
