Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Fredagen den 11 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för étt
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —
IDUN
Tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
applåder och lyckönskades hon af de
särskilda akademisterna.
Fru Kovalevskis lefnadshistoria är
visserligen ej lång eller uppfyld af märkliga öden;
den är dock egnad att väcka ett synnerligt
intresse som ett lysande vittnesbörd om,
hvarthän ett varmt vetenskapligt intresse,
djupgående forskning och okuflig energi kunna
föra en qvinna, trots allt mothåll af
sekelgammal fordom.
Sonja Kovalevska är född i december 1853
i Moskva af en förnäm magnatslägt, hvars
berömdaste namn är den ungerske konungen
Mathias Corvinus, en bland
fjortonhundratalets kultur- och lärdomsljus. Hennes fader
var general och chef för det ryska artilleriet,
och hennes moder dotterdotter till den celebre
astronomen Schubert. Med sådana
omgifningar och matematiskt-tekniska anlag att brås
på erinrar hennes barndom i viss mån om
Blaise Pascals. Samma förunderliga
vetgirighet och brådmogenhet, samma bekymmer
hos föräldrarne för en håg, som icke
föreföll qvinlig. Sedan hon lemnat långt bakom
sig en medtäflande gosse-studiekamrat, erhöll
hon sin slutliga frihet att egna sig åt
vetenskapen genom följande händelse.
En slägting, äfven han hög artilleriofficer,
som gästade fädernegodset, hade lemnat en
af sina böcker i fysik (i flickans händer. Han
fick bref från henne i Petersburg, att hon
derborta på landet på egen hand lärt sig
bokens innehåll och löst alla dess problem.
Det var omöjligt, ty dertill kräfdes kunskaper,
som flickan icke kunde ega, men då han
undersökta saken, befunnos hennes försäkringar
riktiga; hon hade på egen band uppfunnit
trigonometrien.
Nu föllo alla betänkligheter; barnets första
lärda undervisning meddelades i Petersburg.
Derifrån begaf hon sig 1860 till universitetet
i Heidelberg, sedan hon vid femton års ålder
gift sig med den nästan lika unge och inom
sitt fack likaledes framstående paleontologen
Kovalevski. Fortsatte 1871—74 i Berlin
sin utbildning under verldens störste nu
lefvande matematiker Weierstrass och blef
sistnämnda år, tjuguett år gammal, filosofie
doktor vid ett annat matematiskt högsäte
Göttingen.
Fru Kovalevski har umgåtts i Europas
lärdaste och förnämaste kretsar — bland
annat med sin man vistats en längre tid i
Darwins hus — och har den omfattande
bildning, som härör från föreningen af sällspord
begåfning och det yppersta i mgänge. Hennes
make, med hvilken hon eger en liten dotter,
afled 1883.
Våren 1884 efter sin makes hastiga
frånfälle kallades fru Kovalevski till Stockholm
att hålla enskilda föreläsnirgar i matematik.
Prof. Mittag-Lefller anskaffide medel till en
professur i högre matematisk analys, och i
juni samma år fästes hon vid det unga
universitet, hvars vetenskapligs verksamhet hon
nyss hedrat.
Fru Kovalevski har r ktat den
vetenskapliga forskningen med en mängd snillrika
och mycket uppmärksammi de arbeten inom
sitt fack, arbeten hvilkas lärda titlar vi ej
ens anse nödigt här uppri kna, då de dock
skulle förbli obegripliga för de flesta af våra
läsarinnor.
Jag vill ej i toner binda.
\ag vill ej i toner binda,
hur du är mig gränslöst kär;
jag vill ej i fraser linda
de känslor för dig jag tär.
Ty känslorna fjäriln likna
med vinge af skimrande stoft,
och känslorna rosor likna
med dårande fager doft.
Oeh vill du en fjäril fånga,
strax rubbar du vingens stoft;
och har du en ros dig brutit,
snart flyktar dess bästa doft...
Men när du i sorger gråter,
då vill jag sjunga för dig;
oeh när dig all verld förlåter,
kom, göm då ditt hufvud hos mig.
Oeh jag för din sorg vill sjunga
den skönaste vaggsång då,
och då kan du gråta, du unga,
— din panna kysser jag då...
Birger Mörner.
m*
I kras.
Skymningsstämnmg
af Julia /(lingström.
Belönad med 3:dje pris vid Iduns 4:de pristäfling.
|j| den beqväma och hemtrefliga salongen
brann just en munter brasa, som kom
rummets båda invånare att tycka, det hösten
ändå eger sitt stora behag. Eldskenet
återkastades af den blänkande kaffeservisen, som
stod der på ett litet bord i närheten af den
unga frun och gjorde sitt till för att
framkalla en lugn och förtrolig stämning.
De hade nyss intagit sitt kaffe på tu man
hand, derefter hållit litet glädtigt
skymningsprat och låtit skämtet flyga hit oeh dit.
Hvilka angenäma pratstunder hade de ej
nu haft en tid!
Båda voro de unga, glada och qvicka,
båda njöto af detta slags tornering, i hvilken
ingendera kunde öfvervinna den andra. Om
än den ene för ett ögonblick kände sig slagen,
fick han dock raskt, gudarne vet hvarifrån,
fast i ett träffande svar, som försatte dem i
muntraste sinnestämning.
Alltid var det dock ej endast skämtsamma
infällen de utbytte, ibland, kunde samtalet
flyta lugnt och allvarligt om vigtiga frågor,
som djupt intresserade dem begge. De kände
sig då än närmare beslägtade, kände sig vara
barn af den nya tiden, som de älskade med
alla dess stora spörsmål. Men nu — alltsom
brasan sjönk ned, afstannade samtalet.
Endast ett ord föll då och då. Kanske
kände de instinktmessigt att, en fara sväfvade
öfver deras hufvuden, kanske tänkte de .på,
att denna sköna tid skulle snart vara förbi;
måhända vore denna stnnd den sista de egde
gemensam!
Hur hade hon icke fruktat stjufsonens
hemkomst från den långa resan, fruktat hans
förebråelser, om ock ej i ord uttalade, öfver
att bon intagit hans moders plats i hemmet. . .
Men den unge mannen mindes ej mycket sin
länge sedan aflidna moder, och han hade
under sina ferier alltid tyckt hemmet vara det
kallaste oeh dystraste hus på jorden. Nu
fann han det helt annorlunda: den unga
qvinnan hade stämplat hela sin omgifning med
ljus och trefnad, och hur tilldragande var hon
ej i sig sjelf! Han fattade så väl sin faders
önskan att i sitt hem omplantera denna skära
ros. Som han stod och såg på henne, der hon satt,
öfvergjuten af det glödande skenet från brasan,
kom det öfver honom en plötslig lust att taga
den smärta gestalten på sina armar oeh föra
henne bort till sin egen nya, tomma boning.
Hon kände hans magnetiska blick och
domnade under den. »Spela litet!» sade hon
nästan med ansträngning, dels för att säga
något, dels i obestämdt hopp att förlänga
dessa sista smärtsamt lyckliga ögonblick.
Utan att svara satte han sig till pianot.
Der borta var så dunkelt, att hon nätt och
jemt kunde urskilja konturen af hans hufvud.
»Den, som finge stå| bakom honom, finge
smeka hans hår» steg det upp inom henne.
»Om jag vore hans mor, eller syster, ... är
jag det ej! — Kanske — men utan
uågon-deras rättigheter. — Att blott en enda gång,»
ljöd rösten ännu, »få föra handen genom det
mjuka håret, ned öfver den vackra nacken!»
— »Nå då, sådana infall!»
Hon satte sig hastigt tillrätta i stolen och
svepte, liksom till skydd mot frestelsen, in
händerna i klädningens draperier.
Arvid hade böljat spela, sakta och osäkert.
Tonerna kommo först liksom tvekande, en
och annan, derefter vaknade så småningom
allt flere upp, höjde oeh sänkte sig, dröjde,
sprungo om hvarandra, tills den spelande
tycktes ha samlat och mönstrat alla sina
trupper.
Hervor slöt ögonen och lyssnade. Än
kommo tonerna liksom i sluten kolonn, fast och
bestämdt, än skingrade de sig till en samling
enstaka ströfvare; de blefvo lättare och gladare
och förvandlade sig’ slutligen i hennes fantasi
till elfvor och genier i lätta ringar. Hon
såg alltsammans i ljusa, skimrande bilder,
hvarje ton sammansmälte med en färg. ..
Ur detta kaos af toner bryter plötsligt en
liten bit af en folkvisa, som höjer sig likt en
menniskoröst ur det trolska virrvarret. Snart
dör den bort i en suck, men efterföljes af en
annan och ännu en annan melodi. »Så synd att
han inte spelar något till slut — det fins
dock ingen, hvars musik jag så gerna lyssnar
till; pianot ljuder så annorlunda under hans
händer, så vekt och innerligt och ändå utan
pjunk. Hör nu blott dessa toner, hur på en
gång friskt och smekande de brusa och välla!»
För henne förvandlas hvilstolen till en båt,
som sakta föres framåt, förbi susande alar;
vattnet klappar och sqvalpar mot dess sidor.
Hon tycker sig förnimma den lekande
sommarvinden öfver sitt anlete och den manlige
ynglingens berusande närhet. Hon drömmer:
»Hur ljuft att glida framåt, lutad mot din
arm, hur fast och kraftigt den stöder. —
Älskade/» —
Med ens försvann drömmen, Hervor slog
upp ögonen. Det var mörkt i rummet,
musiken hade tystnat. Hennes hjerta bultade
våldsamt, och hon strök sig med handen öfver
pannan.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
