Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Fredagen den 11 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i nv I | kl Idun, erhållea cct gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
»Detta utrop, var det verkligt eller äfven
det en dröm!» frågade hon sig i orolig
förvirring. »Jag, olyckliga, som icke får drömma!
Inte så. Inte om honom. Ah, hvad skall
han väl tro!?»
»Tack för musiken», sade hon hastigt med
främmande röst och tillade så likgiltigt hon
kunde, »nu tror jag att det är tid att tända
ljus».
Hon reste sig, men darrade, så att hon
knappt förmådde tända lampan. Kupa och
glas klirrade i hennes händer.
Arvid hade längesedan vändt sig om på
stolen och betraktade oafvändt sin unga
stjufmor. Hon viste det, oaktadt hon ej lyft upp
sin blick.
Då hon var färdig med lampan, steg han
upp och gick med några lätta steg fram till
henne — redan kände hon hans andedrägt,
så nära stod han.
Något måste ske.
Hon bet samman tänderna af ansträngning
att beherska sig, slog derpå upp ögonen och
mötte hans forskande, varma ögonkast med
en lugn, afvisande blick. —
Den unge mannens drag liksom stelnade;
och blek, vände han sig hastigt om och gick
mot dörren till tamburen. »Jag har ett
ärende till... till posten», stammade han,
»farväl!»
Hennes »farväl» kom ej fram öfver
läpparne, men hon stod ännu upprätt, tills hon af
ljudet i dörren hörde, att han gått. Då stal
sig en iskyla öfver henne, det svartnade för
hennes ögon, och hon sjönk med en snyftning
ned i den stol, der hon nyss drömt så skönt.
»I kras! — Förbi! —
O, min Gud! Jag måste ju.»
4*2.
En modern qvinnosjukdom.
()et är riktigt sorgligt vanligt, nu för tiden,
att folk och i synnerhet fruntimmer ha
ondt i armarne. Det kan synas vara en ganska
oskyldig åkomma, som det ej är värdt att spilla
många ord på, men för den, som sjelf pröfvat
på, förefaller det allt annat än afundsvärdt. I
allmänhet äro väl de direkta plågorna ganska
oskyldiga — nhuru det finnes fall af den
förfärligaste och mest outhärdliga nervvärk —
men blotta oförmågan att arbeta med
händerna är en pröfning. Man vill skrifva,
-efter några rader en plågsam trötthet i armen,
förloradt herravälde öfver handen, som far hit
och dit öfver papperet utan styrsel. Man vill
sy, — några styngn och armen kännes som en
klamp, till hvilkens lyftande fordras riktig
viljekraft. Man vill vispa till en smet, —
och kakan hotar att aldrig nå sin fullbordan,
om ej någon barmhertig menniska kommer en
till hjelp.
Men hvaraf kommer då detta onda?
Vanligen är det följden af ofta upprepade
överansträngningar, vid hvilkas betydelse man
ej fäst tillräcklig vigt. Det är i synnerhet
sådana, som långa tider träget brukat sina
armar och händer till ett och samma arbete,
som drabbas af sjukdomen; de enformigt
återkommande rörelserna fresta ständigt på samma
muskler, och, om då dessa ej äro mycket starka,
blifva de förr eller senare öfveransträngda.
Pianospelarne och i synnerhet de qvinliga äro
mycket ofta utsatta för följderna af sitt
oförnuftiga sätt att drifva de musikaliska studierna.
De låta fingrarne löpa öfver tangenterna en,
kanske två timmar i sträck; en tid går allt
bra, men så infinner sig en liten trötthet i
den ena eller den andra armen. Det betyder
så litet, här gäller blott att komma fcrt framåt
och så fortsättes öfvandet och öfvandet lika
ursinnigt som förut utan att någon notis tages
om de stackars protesterande armarne, som frän
att vara en liten smula bli mycket trötta; och en
vacker dag säger allt arbete sig sjelft nej, och
der sitter nu den förhoppningsfulla unga
artistkandidaten med nedslaget mod och sina
afsig-komna armar, som till intet duga. Det onda
går väl i de flesta fall att böta genom massage
och förnuftig gymnastik, men det drar tid och
pengar, och är det långt gånget, kan det dröja
mycket länge om innan armarne — om de ens
någonsin göra det återvinna — sin forna styrka.
En annan art af samma sjukdom är den väl
bekanta, ehuru icke synnerligen välkända,
skrif-varsjukan.
Fruntimmer, som en längre tid uteslutande
sysselsätta sig med ett och samma handarbete
— t. ex. virkning, som är särskildt
ansträngande — angripas allt emellanåt, om ock i de
flesta fall lindrigt, af detta samma onda, hvars
olika arter man med ett gemensamt namn
kallat yrkesnevros.
Men huru förebygga faran? Icke kan man
af fruktan för att möjligen få armarne förstörda
upphöra med sina sysselsättningar, af hvilka
man kanske rent af måste lefva, såsom fallet
ofta är med en mängd piano-, kontors- och
telefonfröknar, hvilkas senares armar emellanåt
angripas af sjukdomen till följd af den
enformiga rörelsen vid det oupphörliga lyftandet af
luren.
Nej, detta är ju omöjligt. Man är ju
tvungen att arbeta, och valet af arbete står en ej
alltid fritt. Men något kan likväl göras.
För att förebygga detta onda bör man sträfva
att stärka de muskler, som vid arbetet tagas i
anspråk, och detta sker bäst genom gymnastik,
som ju stärker hela ens fysik och i
sammanhang dermed kommer armarne till godo. Men
de, som icke hafva tid och tillfälle till en
ordnad gymnastik, böra söka att genom fysiskt
arbete af allehanda slag omväxla med och
afbryta den genom sin enformighet skadliga
hufvudsysselsättningen. Och den, som ej anser
sina fina händer för ömtåliga att ta till yxan
i vedboden och sopborsten för salsgolfvet, skall
ej ångra det utan snart finna, att dessa simpla
verktyg jemte en mängd andra sådana som
krattor, hammare och mortelstötar m. m. äro
helsans och ett friskt lynnes bästa vänner.
Men det är en sak till, som jag skulle vilja
påpeka, och det var egentligen för den skull
jag tog till pennan, fast det kommer litet post
skriptum, som ju är fruntimmers sed.
Då fråga blir om en kraftig och sund fysik,
spelar menniskans klädedrägt en stor och aldrig
tillräckligt beaktad roll. Och denna vigtiga
omständighet ignoreras i allmänhet allt för
mycket af fruntimmerna; alla gamla historier
om snörlif, krinoliner och styltor under fötterna
lära oss, att qvinnan tar mindre hänsyn till
det helsosamma än till det sköna. Men det’
sköna är liktydigt med det moderna, och modet,
hur oskönt och skadligt det än utvecklar sig,
ju är alltid vackert och efterföljansvärdt.
Ja — så har det varit, men lyckligtvis har en
annan friskare vind börjat blåsa, som fört med
sig sundare och friskare åsigter. Modets
slafvinnor äro ej så talrika som förr, och många,
som suckat under dess olika tortyrredskap, ha
haft kraft att bryta fjättrarne. Så länge
qvinnan är qvinna, kommer väl alltid modet att
fortlefva, men att dess ioll som tyrann är
utspelt kan man ha grundad förhoppning om, då
qvinnan börjar bli medveten om, att hon ej är
till för modet, utan modet är till för henne,
att hon skall beherska modet och ej tvärtom.
Modet är särdeles nyckfullt och befaller den
ena dagen ett, den andra ett annat. Men har
det lyckats finna på något riktigt galet, som
de stackars slafvinnorna måste uppoffra
duktigt med tid eller pengar för att
efterkomma, så känner det sig helt skadegladt, och
då kan det hända att den förändring, som var
ämnad för några veckor, får gälla flere år.
Nu har det i några år varit modets allt
besegrande vilja, att fruntimmerna skola ha sina
armar instuckna i så trånga fodral, att det är
en fysisk omöjlighet att kunna sträcka dem
rakt upp öfver hufvudet. Nå, om detta vore
den enda olägenheten, så vore derom ej mycket
att säga. Men då ärmarne äro snäfva måste
armhålen vara trånga, och, att så är, kan hvar
och en lätt öfvertyga sig om, som vill föra den
ena [armen i riktning mot den andras axel;
insidans muskel drar sig då tillsammans och
vill i samma män svälla ut, men stöter snart
på ett oöfvervinneligt hinder i form af en
tjock söm. Är det en riktigt finfin klädning,
så kan man få se ringar på axel och arm,
åstadkomna genom trycket.
Att detta hämmande af musklernas fria
rörelser måste vara ytterst skadligt, inses nog vid
en smula eftertanke.
Ej nog med att musklernas utveckling hindras,
utan blodcirkulationen och lymfströmningen,
som ju äro af sådan vigt, försvårat i högsta
grad; en så misshandlad lem kan ej
bibehålla sin ursprungliga sundhet.
Derföre gymnastik, masage och allehanda
läkemedel — bort med de snäfva ärmarne!
Vida, tillräckliga ärmar, som tillåta hvilka
rörelser som helst, se der första vilkoret för
ett par friska, duktiga armar.
Marta.
Permar
till
IDUN
för årgången 1888
— trefliga och billiga — tillhandahållas
hos redaktionen. Reqvisitionerna böra dock
vara inkomna innan januari månads utgång.
Priset är
endast 1 krona,.
som jemte portot uttages medels efterkraf.
Redaktionen.
Om vidskepelse och skrock,
om tisdagar och fredagar, om tretton vid
bordet och afvigvända plagg, om
skurma-damer, fyrväplingar och hundtjut.
En föreläsning för damerna
af Dolly Roon.
)ina nådigaste damer!
Jag vädjar härmed till edert samvete
och till edert förstånd!
Rysen ej för denna inledning, ty jag skall
alldeles ej vara indiskret, nej snarare tvärtom.
Samlen nu allt edert lugn och skärpen eder
tankeförmåga samt svaren mig uppriktigt, efter
mogen öfverläggning. Äro vidskepelse och
skrock förenliga med vårt upplysta tidehvarfs
åsigter? Svaret dröjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
