- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
13

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Fredagen den 11 januari 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.

IDUN

Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 2G ore pr
4-spalt, petitrad (=■= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.

medgifva sådana, beror troligtvis såsom nyss antyddes
helt enkelt derpå, att man icke kommit att tänka
på detta. Den, sora skrifver dessa rader, från
barndomen van vid att ej få förslösa den dyrbara tiden
med något så onyttigt, som att hemta frisk luft —
det var den tidens åsigt — har ej heller, om
sanningen skall fram, sjelf tänkt derpå. Det är några
varmhjertade unga flickor, som jemfört sitt eget
sorgfria, lyckliga lif med sina arbetande systrars,
och som, af innerlig önskan att bereda dessa stnave
någon lättnad i deras sträfsamma tillvaro, blifvit
upphof till den uppmaning, som ofvan gifvit framställd.

Och helt säkert skall ingen, som i hemmet låter
lörfärdiga behöfliga drägter, ångra, att hon medgifver
den fristund, efter hvilken sömmerskan måhända
innerligt längtar, men af blygsamhet eller
grannlagenhet — eller möjligen af blotta vanans makt —
icke kommer sig för att begära. Ty det är ju klart,
att, då man med stärkta krafter och förfriskad håg
återtager sitt arbete, går det både lättare och fortare,
så att följaktligen hvarken den arbetande eller den
betalande förlorar på de små hvilosturder, som
under trägna arbetsdagar sålunda skulle komma kanske
de mest ssmvetsgranna af alla arbeterskor till del.

m

Teater och musik.

Kungl, operan återupptager på torsdagen i denna
vecka Verdis storslagna opera »Aida» med fröken
Ek i titelrollen och fröken Ellen Nordgren —
bekant från konsertsalen — som debutant i Amneris’
parti. Denna repris torde varda af synnerligt
intresse.

K. dramatiska teatern har slagit ett stort slag
genom upptagande af Shakespeares lustspel »Så tuktas
en argbigga». Det ypperliga utförandet utgör en
sannskyldig triumf för denna vårt lands främsta
talscen. Särskildt framstodo naturligtvis de båda
hufvudpersonerna hr Hillberg och fru Hartman som
Petruchio och »argbiggan» Katarina. Hr Hillberg,
som för ett par år sedan spelade Petruchios roll på
dåvarande Nya teatern, gaf nu om möjligt en i de
minsta detaljer ännu mera utmejslad bild af den
ve-ronesiske ädlingen och tuktomästaren. Och att fru
Hartman med afgjord framgång skilde sig från sin
maktpåliggande uppgift — så vidt skild från hennes
vanliga — derom torde ej vara mer än en åsigt.
De öfriga medspelande fylde likaledes väl sina
platser. Stycket måste ses af alla, som älska god
skådespelarekonst.

Svenska tsatern gaf sistlidne torsdag för första
gången »Seklernas nyårsnatt», sagospel i 1 akt af
Gustaf af Geijerstam, samt »Byråkraten», komedi i
4 akter af G. von Moser, öfvers, från tyskan. På
s. k. nyårspjeser har man ju i allmänhet ej några
större fordringar, hvad deras inre värde beträffar, och
troligen har förf. af »Seklernas nyårsnatt» här ej
heller framträdt med några anspråk. Säkert är dock,
att pjesen är väl hopkommen och gör god verkan,
om det ock ej är svårt att uppleta svaga punkter i
den samma. Men bredvid dem har den ock att
uppvisa lyckligt funna pointer. Bland de i pjesen
inlagda tablåerna gör sig isynnerhet den, som
framställer en revolutionsepisod, förträffligt gällande. Det
nuvarande och förra seklets gudinnor framställas väl
af fröknarna B. Lundqvist och G. Lundeqvist. Den
senare, en ståtlig företeelse, uppträdde i denna pjes
i sin första roll. — Efterpjesen »Byråkraten» Kr
temligen långdragen, men har många roliga situationer
och erhåller ett vårdadt utförande. Särskildt vilja
vi framhålla fru A. Lundberg som Ellen samt hrr
Ranft, Varberg och Olsson som resp. grefve Meng,
kamrer Lemke och Eberhard Meng. Bifallet är
hvarje afton lifligt. Den 9 jan.

Fröken Fine.

Ett referat ur verkligheten af Oeorg Nordensvan.

(Forts.)

n vinterdag fram emot julen var det
stryk-vjj^ ning hemma i sälen. Då kom Otto,
morbrors äldre bror, in. »Jag har ett bref
till dig», hviskar han, då syster Anna är
borta och byter om jern vid strykugnen.

»Bref? Till mig!» Det var något, som
aldrig händt förr. Hvem kunde skrifva bref
till henne?

»Det är från Axel. Han ber helsa oeh
frågar, om du vill ta’ emot det.»

»Ja, visst vill jag det.» Hvarpå hon stack
brefvet i barmen, utan att någon märkte det.

Morbror pratade och narrade flickorna att
skratta. Men nästa gång syster var borta
vid strykugnen, passade han på och hviskade:

»Om du vill lemna svar, så kom upp till
mig.»

Stackars lilla Fine var mycket orolig. Yar
det inte orätt, det hon gjorde? Hon hade
ditintills aldrig haft någon hemlighet for sina
föräldrar.

När hon gick upp på vinden med
stärk-kjolarna, passade hon på, bröt brefvet oeh
läste.

Det var ett friarbref. Morbror Axel
frågade, om hon ville dela hans lif. Ville hon
det, skulle han bli borta i två år, men när
den tiden var förbi, då skulle han ha bröd
att bjuda henne. Till dess borde ingen få
veta något om saken.

Hon var sexton år, han var trettio. Han
var löjtnant men väntade avancemang inom
året. Han var munter, sällskaplig och god,
med lifliga bruna ögon. Hon sparade
naturligtvis ja, hon hade ju alltid varit fästad vid
sin morbror, oeh hon ville vänta på honom,
inte blott de två åren utan till lifvets slut.

Så hände det en dag, att hon blef inkallad
till sin fader. En af de resande artisterna,
en ung tysk, hade friat till henne, och pappa
ville ej lemna henne i okunnighet derom,
fast han redan svarat nej på hennes vägnar.
De kände ju den unge mannen så litet, han
såg bra ut och var virtuos på fiol — det
var allt, hvad de visste om honom. Och
Fine var bara barnet, hade ingen erfarenhet
och intet förstånd, derför hade hennes
föräldrar svarat i hennes ställe, då friaren visat
den takten att vända sig till dem i stället
för att kollra bort barnet.

Fine var glad, att det blef som det blef
— men på samma gång var hon
nedstämd. Hon såg, att man betraktade
henne som ett oansvarigt barn, hvars vilja
och hvars känslor man ej behöfde taga i
betraktande. Men snart slog hon bort alla
ledsamma tankar, och lifvet i hemmet gick
sin gång. Och de två åren voro förbi.

Julbaket var i full fart i den stora varma
bagarstugan. Snön slog mot rutorna och
blåsten hven utanför. Då hördes bjellrors
klang.

Hvem det kunde vara? Syster fram till
dörren, gläntade och tittade.

I det samma togs hon fast af ett par
pels-klädda armar oeh svängdes rundt, föll häpen
oeh förskräckt ned på en stol, hvarpå
morbror Axel i sin stora pels sprang fram till
Fine och svängde om med henne. Men henne
behöll han i sina armar. Syster skrattade,
mamma hade kommit ut oeh skrattade, han
hade stormat in som ett yrväder, men han
var alltid så frisk och rolig oeh välkommen.
»Få vi inte vara med?» ropade småflickorna
omkring honom och ville dansa, de också,
med björnen i pels.

»Min första helsning gäller fästmön — min
lilla fästmö!» ropade han, strålande af glädje.
Fine visste inte, hur det gått till, men hon
låg fortfarande i hans famn.

»Alltid är Axel full af spektakel, håll sig
allvarsam nu munschör, — och se så
ned-snögad flickan är.» Det var pappa, som
äfven ditlockats af jublet.

»Jag är fullkomligt allvarsam», sade Axel
och kastade af sig pels och pelsmössa. »Och

nu helsa vi, Fine oeh jag, på far och mor
och systrar och utbedja oss er välsignelse.»

Men pappa var ond och sade:

»Sluta upp med detta opassande gyckel!»

När de öfvertygades om, att det var allvar,
blef det med ens förstämning, tystnad efter
munterheten nyss. »Detta är en sak, som ej
afgöres så här i brådkastet. Följ med mig
du!»

När Pappa och Axel blifvit ensamma,
stoppade gubben en pipa, gick fram och
tillbaka på golfvet, rökte, började sedan att
tala:

»Har du tänkt dig före, min gosse? Vet
din mor något om ditt tilltag? Inte? Hvad
tror du, hon skall säga? Hon har, som du
vet, aldrig haft någon dragning till mig och
de mina — och är, som du också vet, inte
att leka med och att skrifva order för. —
Och har du tänkt på din position? En
fattig indelt officer! Fine har artistbegåfning,
och du känner till mina planer för henne.
Det är för henne, ser du, jag arbetar, för
egen del väntar och hoppas jag numera
ingenting oeh hennes syskon äro duktiga,
härdiga flickor, som komma att finna plats för
sig i verlden. Det var mitt mål att i Fine
se en aktad och ansedd artist. Jag känner
henne, du, hon skall aldrig tillfredsställas,
om hon icke får utveckla sina krafter. Hon
är ännu barn och vet inte, hvilka skatter
hon har i sin strupe, — ännu kvittrar hon
som lärkan utan annat mål än att kvittra:
att roa sig oeh oss. Men hon skall växa
ut, det kommer en tid, då hon skall fordra
att få bli, det en gifmild natur ämnat henne
till. Vill du då, att hon skall känna sig
bunden, en liten fru på ett kaptensboställe
på landet — utan resurser, utsläpad,
förkrympt? Tänk dig för, det säger jag än en
gång! Du har gjort ditt för att väcka
hennes anlag, visa nu att du verkligen vill
hennes sanna lycka.»

Men de båda unga sågo saken med andra
ögon. Allt för att ega hvarandra, intet i
lifvet kunde ersätta det fattiga kaptensboställe
på landet, som nu utgjorde deras mål.

Så kom verkligen förlofningen till stånd,
oeh det beslöts, att Fine skulle resa upp till
Stockholm för att sjunga, — hennes fader
önskade det nu lifligare än någonsin, och hon
sjelf också, ty Axel hade tjenstgöring der.

I Stockholm kunde hon inte bo hos någon
annan än Axels mor, det hade varit
opassande annat. Axels moder, sträf, högdragen,
otillgänglig, hade skarpt och kort nekat sitt
bifall till förlofningen. Men Axel hade
tvungit henne, och hon hade gifvit vika, men att
det ej skett godvilligt, det visade hon i sitt
dagliga uppförande mot Fine lika ofta som
hon visade, att hon var ensam herre i sitt
hus. Hon hindrade Fine att råka Axel,
skickade alltid in någon att hålla dem
sällskap, då de någon gång blifvit ensamma i
ett rum, — helst var det då sin nittioåriga
moder, hon valde till sällskap åt dem, och
gumman gnälde och berättade om den
disciplin, som funnits inom hemmen i hennes
ungdom. Då skulle barnen aldrig vågat, hvad
de nu gjorde sig skyldiga till, då fans det
något, som hette barnslig lydnad.

Fine vågade aldrig visa sig på minsta sätt
missnöjd, men vintern blef outhärdlig ej
mindre för Axel än för henne, och fram på
vårsidan frågade han henne derför en dag, om
hon ville som han: gifta sig, nu genast, lefva
med honom i små vilkor, men oberoende af
alla andra.

Han lade in ansökan till kungs. Den om

13

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free