- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
20

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Fredagen den 18 januari 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

titfti ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i r\ I | Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas

Anna går som en lefvande reklam för vår
vara?»

»Nej, det är ej nog,» afgjorde fru Dreier.
»Ingen begär, att du skall snöra dig —
hvilken flicka eller fru tror du väl gör det?
Du kau fråga tusenden, som bära korsetter,
och du skall få se, att ingen af dem har
den hårdare, än de kunna föra handen emellan.
Men hvaije bildad menniska vet ju, att det
är nödvändigt att på detta sätt ge stadga
och form åt kvinnokroppen samt att hålla
den inom sina naturliga gränser. Fråga
hvilken storsömmerska du vill, och du skall
få höra detsamma.»

»Ja det är säkert», bekräftade Anna. »Men
felet med Bertha, är att hon ej som barn
fick skick på sig genom snörlif; nu blir det
svårare för henne att få den rätta
hållningen. »

»Det är ej min utan hennes fars skull»,
försvarade sig fru Dreier. »Men om Bertha
nu förstår sitt eget bästa, kan hon mycket
väl ändå få en elegant figur.»

»Jag utbeder mig i hvaije fall anstånd till
i oktober; i sommar, då jag ju kommer att
vistas en månads tid på landet, vill jag röra
mig fritt.»

*



I slutet af juni reste Bertha till en af sina
farbröder, som var provinsialläkare i en af
landets mellersta provinser.

Af instikt snarare än af öfverläggning
omtalade hon ej för dessa sina slägtingar, att
hon stod i begrepp att blifva ett slags
delegare i onkel Benjamins vidt utgrenade
affärsverksamhet. Hon hade i det hela något
svårt för att adla en snörlifsverkstad till
atelier, äfven om der idkas fransk konst, och
hon fruktade att den gamle, något afmätte
doktorn skulle se ned på henne, i fall hon
omtalade, att hon ämnade egna sig åt en
gren af sömmerskeyrket.

Doktorns fru var mycket sjuklig, inga barn
funnos i huset, så att Bertha var helt och
hållet lemnad till sig sjelf for att roa sig
bäst hon kunde.

Det dröjde dock ej stort mera än en vecka,
förrän farbrodern tycktes ha fattat intresse
för sin hittills okända slägting, och hon fick
stundom följa med honom på sjukbesök i
den vackra nejden. Han talade dock aldrig
med henne i något allvarligare ämne, utan
tycktes blott ha för afsigt att bereda sin
brorsdotter en smula omvexling i det
enformiga lefnadssättet i hans hus.

En dag sattes hela orten i bestörtning
genom ett hastigt dödsfall. En lärarinna,
som undervisade kyrkoherdens barn, hade
aflidit under sådana omständigheter, att man
misstänkte, det skett genom gift.

Bertha hade flere gånger sammanträffat
med henne, och med en tydlighet, som kom
Bertha att häpna, framträdde fröken Natalias
raka, stela gestalt för hennes minne. Hela
följande natt låg hon och kämpade med
denna syn, undrande på dödsorsaken, tills
hon greps af en underlig åtrå, att en gång
få se hur en menniska såg ut inuti.

Hon tyckte strax, att denna önskan var
opassande, otillbörlig och ett förnärmande
mot den döda, så Bertha försökte slå bort
denna »barnsliga nyfikenhet», genom att stiga
upp, tända ljus och taga sig en bok. Men
alltjemt såg hon Natalias breda skuldror,
insvängda midja och utstående höfter, och hon
måste jemt undra, hvilket slags snörlif hon
begagnat för att bli så illa kantig.

Hon måste se henne ännu en gång, om
hon någonsin skulle bli qvitt från denna syn,
se henne, om möjligt var, »riktigt». Bertha
hade ej mod att ens i tanken uttrycka sig
närmare.

(Forts.)

Med anledning af flere inkomna förfrågningar må
nämnas, att Johan Nordlings med förra årei
till den första delen fullbordade berättelse,
»Ett storstadsbarn», under det nu ingångna
året kommer att fortsättas och afslutas på
vår följetongsafdelnlng. Början härmed göres
dock ej förrän till våren eller försommaren.

"Det var en gång —

V«^kymningen, den långa vinterskymningen,
Qfe)) har fallit på, snöstormen far ute på
ga-s tan, slukande ljudet från slädbjellrorna —
hvad det måtte vara kallt der ute,
januariköld ! —, da har tändt den knastrande
björkvedsbrasan och sitter nu och — berättar sagor
for dig sjelf. . . inte sant? Skäms du inte,
gamla karlen — berätta sagor! Tänk, hvad
menniskorna, de kloka, de förnumstiga, skulle
le, om de nu finge se dig! . ..

Har du ej någon gång, när solen lemnat
dig och menniskobullret dämpats till ett sakta,
mullrande sorl midt bland de skuggor, som
svept sig allt tätare omkring dig, har du ej
gripits af en sällsam, tyngande oro, en bäfvan
för du vet ej hvem, en melankoli öfver du
vet ej hvad — liksom en mjuk arm
smeksamt lindades kring dig och ett par stora,
sorgsna qvinnoögon sågo in i dina? Du kände,
att natten nalkades . . .

Det var vid denna tid, så här vid
skymningsbrasan, som du i din barndom ofta hörde
det der »det var en gång —». Och nu, när
det gamla året nyss har gått och det nya
ligger framför dig med så mycket obekant i
skötet, erfar du en underlig beklämning, det
är som hörde du gamla välkända melodier
bryta fram, melodier, som du ej hört på länge,
glada melodier . . . sorgbundna:
»Det var en gång —».
Sagor, som lifvet berättat dig — lifvet har
så många underliga sagor, som aldrig upptecknas.

Glada sagor. Än var det om den lille, som
drömde om guld och gröna skogar och som
fick, om också ej guldet, så dock de gröna
skogarne. Än var det om mannen, som fick
lyckans galoscher. Ack, du vet hvad han var
lycklig, du minnes lifvets ljumma, soliga
vårdagar, deras namnlösa, jnblande fröjd — deras
korta, vemodigt skymmande qvällar. Och än
var det om den fagra prinsessan i det
slumrande slottet bland rosor och dejliga blader,
henne, som prinsen väckte till lif och kärlek
— en barnslig kärlek utau gräns i doftfyld,
drömmande sommarnatt. ..

Oeh så var det hemska sagor också, om
sorgebarn, om storm och natt i villande skog.
Men dem gömmer du för dig sjelf.
De andra berättar du kanske om många,
många år, då i ditt skägg fallit litet af den
snö, som nu seglar der ute, och du sitter
framför den knastrande björkvedsbrasan, och
någon liten parfvel kryper upp i ditt knä:
»Det var en gång —».

Alvar Arfvidsson.
^üt

Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.

Ojemn konkurrens.

Några ord till lyckligare systrar.

et finnes herrar, som påstå, att
fruntimmer alltid läsa sista sidan af en
tidning först.

Jag vet ej, hur rätt de i allmänhet kunna
ha i sitt påstående, men visst är, att jag har
ganska mycket intresse för den sidan, och, om
jag har tid, underlåter jag sällan att ögna
igenom annonserna. Jag tycker den är som ett
stycke kulturhistoria, ölan läser deri ej blott
om uppfinningar, som blifvit praktiskt
användbara, oeh hvilka lyxartiklar, som kommit mest
i modet, samt priser på alla möjliga ting, utan
äfven hvad vår tids menniskor roa sig med
och hvad de önska — samt till och med
deras längtan och känslor.

Man behöfver blott i de stora
annonstid-ningarne samt numera också i Idun, som
blifvit ett så lämpligt organ för det området,
emedan hon så behäodigt flyger direkt in i
våra hem, man behöfver blott läsa alla de
annonser om unga flickor, som vilja ut i verlden,
för att få en tydlig bild af hvad som rör sig
på djupet af ungdomens hjerta nu för tiden.

Den unga flickan nöjes ej numera med att
sitta beqvämt hemma hos pappa och mamma
oeh brodera i båge, väntande på friare, utan
hon vill ut för att se sig omkring och lära
känna verlden. Ännu mera än denna önskan
torde lusten för arbete och verksamhet samt
kanske också för litet mera oberoende vara
de krafter, som drifva henne att från det
lugna hemmet gifva sig ut bland främmande
för att förvärfva sitt bröd. Man kan blott
glädjas öfver den yttring af energi oeh lifslust,
som deri gifver sig tillkänna och som i mycket
tillbakavisar de beskyllningar för beqvämlighet,
för fåfänga och ytlighet, som ofta nog rigtas
mot de unga flickorna. Ty de platser de få
äro sällan några sinekurer.

Men liksom allt vackeit här i verlden har
också denna verksamhetsifver sin frånsida och
en ganska behjertausvärd sådan.

Antalet af de flickor, som »vilja ut» som
det heter, är nämligen betydligt större än
antalet af de lediga plats’er na, hvaraf följer, att
de förra nedsätta sina pretentioner till det
minsta möjliga — och ännu lägre. De erbjuda
sig att vara till sällskap, till hushållsbiträde
och att undervisa, mången gång utan minsta
ersätlning, det finnes till och med de, som
vilja betala för sig dertill. Föliden blir, atö
familjer, som behöfva någon flicka i sitt hus,
bland hundratals annonser eller svar på sådana
väljer den, som har de minsta anspråken,
under det att deras allt mera stiga. Det gör ju
föga för den flicka, som, så att säga, har sitt
hem i bakgrunden och blott är »ute» för ro
skull samt när som helst vet sig kunna lemna
sin plats, om hon så vill.

Men annorlunda gestaltar sig saken för den
unga flicka, som måste arbeta för sitt
uppehälle, oeh som icke har någon annan utväg att
existera; det är hon, som blir den lidande på
detta moderna sätt att på hvad vilkor som
helst antaga platser blott för nöjes skull.

Yi antaga till exempel, att en ung qvinna
söker plats som lärarinna. Antingen
annonserar hon, men som hon ej kan undvara lön,
dröjer det innan hon får något svar och måste
sätta in flere annonser innan hon lyckas; eller
också vänder hon sig till en
platsanskaffnings-byrå. I båda fallen en ganska kännbar utgift.
Nå, det gör mindre, blott hon får plats. Utom
vanliga skolämnen fordras, att lärarinnan skall
kunna undervisa i språk, musik och slöjd eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free