- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
30

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Fredagen den 25 januari 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Med Iduns expedition är förenad Iduns uträttnlngsbyrå, hvilken gratis | pv | i Kl till billigaste pris och på bästa sätt utför alia möjliga uppdrag till tjenst
verkställer alla uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt | LJ U IN för Iduns ärade läsarinnor.

Teater och musik.

Knngl. operans festföreställning sistlidne måndag
utgjorde en värdig länk i raden af de festligheter,
som under denna vecka gått af stapeln med
anledning af h. m:t konungens 60-års jubileum.
Föreställningen böljade kl. half två på middagen. Men redan
en god stund fore denna tid var teatern från golf
till tak fullsatt af en högtidslädd publik. Platserna å
första raden och en del af parkelt voro reserverade
för hofvet, diplomatiska kåren, högre embetsmän m.
fl. jemte damer. Här såg man strålande toaletter i
alla färger med dyrbara spetsar och blixtrande juve
ler, ordensband och stjernor af alla slag. Litet
emellan vändes ögonen mot den kungl, logen, men
ingen syntes ännu till i den samma. Slutligen några
minuter efter half två hördes kapellmästaren
Nord-qvists knackning med taktpinnen, det elektriska ljuset
dämpadea och hofkapellet började förspelet till prof.
Ivar Hallströms präktiga opera »Den bergtagna».
Första akten gick af stapeln. Fröken Klemming som
Ingeborg och hr Strandberg som Bergakungen
fängslade med sin sång. Särskildt syntes den förstnämda,
både hvad spel och sång beträffar, lörträffligt fylla sin
plats. Hr Strandbergs vackra stämma klingar här som
alltid välljudande och ren, men förefaller väl vek.
Öfriga medspelande fylde likaledes godt sina platser,
särskildt fröken Jungstedt som Bergadrottningen och
hr Lundqvist som Ulf. Endast de tre första akterna
af operan gåfvos denna afton.

Under den första mellanakten inträdde konung
Oscar förande vid sin sida h. m:t drottningen. De
åtföljdes af prinsarne och de främmande gästerna
från Danmark samt en talrik svit. Sedan deras
ma-jestäter helsat åt alla sidor på de närvarande, som
samtliga vid deras inträde rest sig, och orkestern
spelat folksången, ordnade sig de kungliga personerna
så, alt till venster om konungen satt kronprinsessan
af Danmark, Sveriges kronprins, prins Hans af
Glücksburg och prins Oscar Bernadotte, samt till
höger om drottningen danske kronprinsen, prinsarne
Carl och Eugen.

Till slutpjes gafs ett tillfällighetsstycke af hr O.
Wijkander, kallad »Diamantbrölloppet», visserligen
ej af något högre värde, men fyndigt ihopkommet,
med af kapellmästaren R. Henncberg dels
arrangerad, dels komponerad musik. Stycket spelar i
Bleking den 21 januari 1889, således på sjelfva
jubileumsdagen. Vackra melodier, präktigt arrangerade
danser och pittoreska drägter gjorde det hela
synnerligen tilltalande. Att dagens egentliga festföremål,
konungen, ofta blef ihågkommen i stycket, faller af sig
sjelft. Det åldriga diamantbrudparet hade ju gift
sig på samma dag, som konung Oscar föddes.
Diamantbrudgummen hade fått en präktig representant
i hr Knut Almlöf, hvilken ock till slut på ett
värdigt sätt tolkade de närvarandes känslor för konungen
i ett längre varmlijertadt qväde, som afslutade pjesen.

Till sist gick förhänget i fonden åt sidan, och här
fick man skåda konung Oscars staty i brons,
omgifven af genier. Det hela var synnerligen
anslående. Härmed slutade den ståtliga
festrepresentationen.

Flere konserter förestå under de närmaste dagarne.
Sålunda gifver Musikföreningen lördagen i denna
vecka en festkonsert å k. operan med benäget
biträde af fru Edling, fröken Klemming, hrr
Lundqvist och Strömberg samt hofkapellet. Biljetter
säljas i operans förköpsbyrå.

Filharmoniska sällskapet gifver nästkommande
tisdag sin andra abonnementskonsert, hvarvid kommer
att uppföras »Herr Hjalmar och skön Ingrid», dikt
af Oscar Fredrik med musik af Ivar Hallström,
tamt visor i folkton af August Söderman.

Ett par andra med stort intresse motsedda
konserter bli de tvänne, som komma att gifvas af
pianisten Alfred Orünjeld och violoncellisten Heinrich
Grünfeld. Båda äro synnerligen framstående hvar
på sitt instrument; ja, hr Alfred Grünfeld anses af
många vara en andra Rubinstein. Den första
konserten gifves den 31 dennes, den följande den 2
februari. Biljetter till dessa konserter säljas i Abr.
Lundquists välkända hofmusikbandel.

Den 23 jan.

Om hvarje abonnent värfvar en ny
prenumerant å Idun, fördubblas tidningens upplaga,
och det blir för Red. möjligt att dess förr
utvidga tidningen.

En radikalkur.

Novell

af

Elin Ameen.

Ji|^ridfull och stilla låg den lilla staden der,
c!ä> rundt om kransad af grönklädda höjder,
och med stränderna sköljda af Mälarens blå
vatten. Med sina måugfärgade hus, somliga
af trä andra af sten, bizarrt oregelbundna,
olika till höjd och bygnadsstil, kyrkan i
midten med sin höga, smäckra tornspira och på
den öfversta toppen den traditionella tuppen
i glänsande fö.xgyllning, liknade staden
leksakerna ur en Nürnberger dockask, på måfå
uppsatta af en naiv barnahand.

Till de flesta bättre husen hörde en
trädgård med några få, magra fruktträd, ett par
skuggiga alar eller lindar och väl vårdade
rabatter med enkla blommor. Dessa små
trädgårdar vid sidan af de krokiga gatorna
med sin kullriga stenläggning jemte skogen
endast ett stenkast från staden och Mälaren
alldeles vid dess fot gåfvo åt den ett
tjusande idylliskt behag.

Sällan hade den sett mera inbjudande ut
än deona Augustiafton, i det ångbåten från
Stockholm nalkades, lemnande en läng
strimma af refHadt vatten efter sig på insjöns
spegelklara yta. Solen, som i detsamma gick
ned bakom granskogen, kastade en rödaktig
reflex på de öfversta topparne, medan längre
ner vid stranden den dunkelgröna färgtonen
alltmera mörknade i aftonens mystiska
skuggor.

Bland passagerarne på däck befann sig ëtt
yngre fruntimmer i sorgdrägt. Hon hade
suttit fullkomligt orörlig på samma plats
under de par timmar färden varat. Det
svarta, nästan ogenomskinliga flor, som att
börja med betäckt hennes ansigte, hade hon
slagit tillbaka öfver hatten, då ångbåten
lemnat inloppet till hufvudstaden och en friskare
bris börjat blåsa. Näsborrarne hade vidgat
sig, läpparne, förut fast slutna, hade till
hälften öppnat sig, och hennes bröst hade tagit
några djupa, liksom befriade andetag. I
detsamma hade hennes mörkhyade ansigte fått
litet högre färg, men strax derefter återtagit
sin förra blekhet.

Hennes mörka ögon, omgifna af dessa blå
ringar, som känneteckna sjukdom eller tårar,
hade hela tiden oafvändt stirrat på det
temligen enformiga landskapet, hvilket ångbåten
sakta gled förbi. Hon såg det utan att
egentligen uppfatta det, likasom hon emellanåt
kom att kasta ögonen på passagerarne
ombord, utan att deras utseende föste sig i
hennes minne. Hennes synsinne upptog
visserligen alla foremål mekaniskt — hon såg den
ena holmen efter den andra, hon såg hvita
herresäten och rödmålade bondstugor — kor
som betade på en äng — en väderqvarn, som
skarpt aftecknade sina mörka konturer mot
den gulaktiga himlen — hon såg en liten
hvitrappad kyrka och prestgården tätt invid
— såg bryggor, der ljusklädda sommargäster
viftade med näsdukar och parasoller —
båtar, hvilkas segel hängde slappa i
aftonens svaga bris — små roddbåtar, hvilka
snabbt ilade framåt, förda af ungdomliga
roddare i jokeymössor och randiga trikålif.
Hon såg de öfriga passagerarne ombord maka
på sig, byta om plats, gå af och an, dricka
kaffe, fördjupa sig i sina tidningar, röka sina
cigarrer eller virka på något handarbete.
Hon såg ett par små barn kifvas om ett

äpple, till dess det rullade ned på däck och
vidare ned i vattnet, till barnens häpnad och
åskådarnes högljudda skratt. Hon såg det
alltsamman, men hennes tankar dröjde vid
intet af det for ett ögonblick.

Bakom henne låg en forntid, framfor henne
en framtid. Det ena hade hon genomlefvat,
der stod hvarje detalj klar och tydlig för
henne — så grymt, obarmhertigt klar. Det
andra gick hon till mötes — det låg hö]jdt
i ovisshetens dunkel, men ett var doclr säkert:
det förflutna kunde aldrig lefvas om igen!

Den kunde aldrig komma åter, hennes
första, jublande ungdom i det rika
föräldrahemmet, der hon ända från födelsen inandats den
mest storartade lyx, der allt denna verldens
materiella goda tillika med den varmaste
kärlek slösats på henne. Moderns död, då
hon sjelf var tjugo år, hade varit hennes
första sorg, men hur tacksam hon sedan varit
derför, — då det andra kom — det
fasansfulla, det hvarefter hon ännu bar sorgdrägt.
Natt och dag förföljde henne bilden af
hennes barndoms och första ungdoms dyrkade
afgud, sådan hon sett honom den der hemska
aftonen — med krossadt hufvud, blodig,
oigen-känlig — detta grå, vackra hufvud, som hon
brukat kamma med en liten silfverkam,
förtjust åt dess lockiga rikedom — detta
vördnadsvärda hufvud, som satt så stolt och ädelt
formadt på sina axlar, vidrigt sönderskjutet,
med bitar deraf på bordet, på väggen — det
var fasansfullt — och gjordt af hans egen
hand! Och hvarför? O, detta var det
värsta af allt — derför att all den lyx de i
åratal njutit af, hvarje rätt de ätit, hvarje
dryck de druckit, de lysande drägter hon
iklädt sig — allt, allt hade varit stulet från
andra, under årslånga underslef och falska
uppgifter! Och det hade hennes far gjort,
han som hon trott vara den bäste och ädlaste
på jorden! Och när det till slut ej kunde
gå längre, när han såg ruinen och vanäran
hotande stå för dörren, då lemnade hau dem
fegt i arf åt henne, sitt enda, sitt bortskämda
barn, i det han med ett skott ändade sitt lif
oeh lät henne ensam kämpa förtviflans
kamp med allt det,’ han bragt öfver henne.

Det var henne ett under, att hon ej
förlorade sitt förstånd. I stället, sedan den första
bedöfningen var förbi, vaknade hon upp och
utvecklade en energi, som hvarken hon sjelf
eller andra trott henne i stånd till. Hon tog
reda på alla affärer i de minsta detaljer, hon
hoppades in i det sista, att alla dock skulle
få ut sin rätt. Men hvaije dag gjordes nya,
förförande upptäckter, och när allt ända till
det minsta tagits ifrån henne, skulle der ändå
ropas ve och farbannelse öfver hennes fars
minne af dem. han bedragit och ruinerat.
Det var så gräsligt att all hennes goda vilja,
all hennes tanke- och handlingskraft
ingenting kunde förmå. Hon tyckte, att hon
hädanefter aldrig skulle kunna äta en bit bröd
med samvetsro, derför att andra hungrade för
hennes skull.

Men till slut måste hon dock tänka på sig
sjelf. Hon var ännu icke trettio år och hade
kanske en lång framtid för sig — hon måste
ju lefva och se till att förtjena sitt
uppehälle.

(Forts.)

Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas

bos någon af edra bekanta!

12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free