Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Fredagen den 1 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I P\ II M Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif à
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress »amt erlägg en krona, sa er-
att dessa stackars tjensteflickor ofta få sina
egna hem, och att de der fortplanta de goda
eller onda idéer, de fått under sin tjenstetid.
Hur mången ordentlig, duglig arbetare har
ej blifvit en försupen odugling, för att hans
hustru, som tjenat i »bättre hus», ej förstod
att hushålla hvarken med tid eller pengar.
Det tyckes mig, som skulle våra fruar i detta
fall ha ett drygt ansvar på sina skuldror, och
detta desto större ju rikare de äro, då ju i
ett rikt hus frestelsen till slöseri och öfverdåd
är större, och det behöfves stort förstånd och
sjelfbeherskning till att med rika medel
inrätta sitt hushåll så, att det, om ock taget i
stor skala, dock ej länder någon till förargelse
eller frestelse. —
En vigtig punkt vid hushållets förande är
slutligen en noggrann bokföring. Köpmän,
som försumma att föra sina böcker ordentligt
bringas under åtal, men hvarför skulle det
då ej också vara en pligt för hvarje
privatman att fora bok? Husmodern bör dagligen
skrifva upp hvarje äfven den minsta utgift
och vid månadens slut skrifva upp summan
på de olika posterna i en särskild bok, så
att hon vid årets slut kan öfverse, hur mycket
hon förbrukat för hushåll, kläder, ved,
extrautgifter etc., och om ej en inskränkning på
ett eller annat område bör ske. Utom dessa
hushållsböcker bör hon hafva en särskild
förteckning på sitt linneförråd, silfver, porslin,
sina kokkärl, kläder, smycken m. m. och
emellanåt räkna efter samt skrifva upp, hvad
som gått bort eller kommit till.
Det är klokt att åtminstone en gång i
månaden syna hela sitt område, så att man
sjelf öfvertygar sig om, att allt är som sig
bör, och att det bristfälliga i rätt tid bringas
till lagning. Det bör ej finnas en vrå i
hemmet, som ej husmoderns öga öfvervakar
och ej en halftimme på dagen, som hon ej
vet hvartill den användes.
Innan jag slutar denna uppsats, vill jag
ännu en gång rätt innerligt bedja Sveriges
husmödrar att lägga mina ord på hjertat, att
ej blott flygtigt läsa dem, utan ock tillegna
sig dem, så att de lefva derefter. Det tyckes
till en del vara småsaker, jag här ordar om,
men besinnen, att små orsaker ofta hafva
stora verkningar, och att det ej blott är Ert
eget väl, I befodren, när I spåren och arbeten
utan indirekt äfven det svenska folkets i dess
helhet. Om den svenska qvinnan bryter med
inrotade vanor och fördomar, skall ej detta
återverka äfven på den svenske mannen, och
en ny, bättre tid kanske randas? Frigören
Er husmödrar, rycken upp Er, försöken blott
ett halft år att sjelfva vara förstyret i eget
hem, att hushålla med ordning och
sparsamhet, och I skolen säkerligen derefter ej åt
legda häuder öfverlemna det rike, I vid altaret
fått Er anförtrodt.
Hur skall jag tyda .. ?
fur skall jag tyda, älskling,
v^jp att midt i glädjens dag,
när lifvet stod lockande ljust och
vänt
med öppna anletsdrag,
när dina röda. läppar
intill min varma kind
förtäljde ljufva älskogsord
i smeksam sommarvind —
hur skall jag tyda den klara tår,
som plötsligt föll från ditt ögonhår,
den klara, brännande tåren,
hvars mening jag ej förstår?
Hur skall jag tyda, älskling,
att midt i sorgens stund,
när tryckande lifvets smärta låg
på unga hjertans grund,
när dina blåa ögon
fördunklades af gråt
och mina tunga tankars tropp
ledsagade dina åt —
hur skall jag tyda, att plötsligt
drog
en blixt af glädje, som föddes och
dog,
drog blixtsnabbt öfver ditt anlet
och mig med häpnad slog?»
»Så skall du tyda, älskling,
att midt i glädjens dag
en räddsint aning hjertat grep
om väntande smärteslag.
Hur må vår unga kärlek,
som är så svag och skär,
uthärda vreda stormens våld.
när mörka natten är när?
Men när ditt hufvud böjde sig
i sorg — hur gladdes jag innerlig,
att åter vår starka kärlek
till strid skall resa dig!»
Johan Nordling.
Hemmet eller skolan?
Mtl gen ting kan ligga samvetsgranna föräldrar
mera om hjertat än omsorgen för deras
barns andliga och kroppsliga väl, och i
sammanhang härmed står i främsta rummet frågan
om barnens undervisning. Undervisningen skall
på ett värdigt sätt förbereda barnen till lifvet,
väcka och utbilda deras anlag och naturgåfvor.
Vi fråga nu, på hvilket sätt detta bäst och
lättast kan upppnås: gënom enskild
undervisning i hemmet eller genom skolgång? För
mycket ostyriga och sjukliga barn samt för
barn, som hafva mycket svårt att fatta, kan
undervisning i hemmet vara af nytta, men för
friska, lifliga och andligt utvecklade barn är
undervisning i skolan af nedanstående skäl att
obetingadt föredraga.
Sammanvaron med jemnåriga och enstaka
begåfvade lärjungars lysande exempel uppväcka
hos barnet önskan att icke blifva efter och
håller det till flit. Det försöker att om
möjligt hinna före de andra eller åtminstone hålla
jemna steg med dem. Hvarje examen motses
med längtan och bäfvan, och uppflyttningen i
högre klass helsas med jubel. Endast mycket
lata och liknöjda barn blifva oberörda af den
gemensamma undervisningens välsignelser.
Skolundervisningen är ju också mera lefvande och
mera egnad att rycka barnet med; det blir
mera jemt sysselsatt, måste alltid uppmärksamt
följa med och vara färdigt att besvara de
frågor, som framställas. För att göra
undervisningen lättfattligare måste läraren stundom
återkomma till redan förut afhandlade ämnen, och
dessa upprepanden bidraga att bättre inprägla
i barnets minne saker, som det redan förut
hört och lärt.
Likaså hafva beröm och tillrättavisningar
en kraftigare verkan, då de gifvas af läraren
i de öfriga elevernas närvaro, ty barn i
allmänhet hafva vanligen en starkt utpräglad
hederskänsla och känna sig derför stolta, då de
berömmas infor sina kamrater, och söka att
göra sig förtjenta deraf; likaså känna de större
blygsel, då de tillrättavisas för någon förseelse
inför hela klassen, och bemöda sig derför
ifri-gare att icke gifva anledning dertill.
I skolan hållas barnen med mera stränghet
till ordning, renlighet och uppfyllandet af sina
åligganden. Skolan är försalen till det
verkliga lifvet, och der inplantas hos barnen de
egenskaper och lärdomar, som äro nödvändiga
för att de skola blifva arbetsdugliga och
nyttiga medlemmar af samhället, som modigt och
utan tvekan vandra lifvets stig framåt.
Skolan skall äfven i främsta rummet lära barnen
gudsfruktan, lydnad, ödmjukhet och
anständighet. På samma sätt som barnen i skolan
hafva tålamod och fördragsamhet med sina
svagare kamrater, komma de sedermera i
lifvet att modigt stödja dem, som behöfva deras
hjelp.
Sålunda är och förblifver skolan den
jordmån, i hvilken våra kära små plantor, barnen
bäst frodas och utvecklas.
Corinne.
m
Om sqvaller.
Några reflexioner af Elna Tencnv.
e flesta af mina läsare torde ha sig bekant,
att ett skådespel med namnet Oaleotto
under hösten och vintern med mycken framgång
uppförts i hufvudstaden. Detta styckes
grundidé är sqvallrets makt, och dess titel »Galeotto»
har öfverallt, der det uppförts, blifvit ett
be-vingadt ord, liktydigt med detta tusenhöfdade
vidunder, som man kallar »alla menniskor»
— »hela verlden»; det är icke den eller den,
icke du eller jag, utan hela verlden, som
säger ett ord, som växlar en blick, som rycker
på axeln, som ler ett litet fint, men
betydelsefullt leende — icke af elakhet eller onda
afsigter, nej helt likgiltigt, i förbigående.;
men dessa tillfälligt uttalade ord, dessa
axelryckningar, dessa fina leenden och mycket
sägande blickar — de hopa sig och kunna
en gång blifva till jättestora gräsligheter, som
besudla heder och ära, förstöra den ljusaste
lycka. Hvar och en för sig är oskyldig,
men alla tillsammans äro skurkar.
»Galeotto» har i Spanien, Tyskland och
nu här hemma tillvunnit sig burskap såsom
ett bevingadt ord.
Två vänner sitta hviskande i en vrå:
— »Kan du tänka dig, Amelie ... så
oerhördt . . . alla menniskor tala derom ...»
»Galeotto!», hviskar en röst vidderas sida,
och de blekna . . . berätterskan tystnar.
En ung man besöker ofta en god vän —•
vännens hustru är ung, behaglig, intressant
. . . de trifvas i hvarandras sällskap.
»Oaleotto!», säger den unge mannens
brutale vän och slår honom på axeln.
Och han drar sig tillbaka, sårad, skygg.
I hvaije glädtigt lag, der skämt, satir eller
nyfikenhet valt grannens och nästans intima
’ 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
