Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Fredagen den 1 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
Idun, erhålles c c t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
aconne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
angelägenheter till mål för sin lek, skall
ordet Galeotto bringa tystnad och förstämning,
åtminstone för en stund.
Jag har blifvit satt i tillfälle att meddela
Iduns läsarinnor den dikt, som förekommer i
skådespelets förspel, och från hvilken det
lånat sitt namn.
Det var om våren, då solen ler
Mot gräs och blommor på fälten;
De läsa sagan om Lancelot,
Den väldige Arthurshjelten.
Med lugn han döden i ögat sett.
Hans bragder ingen kan räkna.
Men, när han inför Ginevra står,
Kan han blott rodna och blekna.
I kämpalek är han segersäll,
I kärlek faller han modet!
Ty när han inför sin drottning står
Och elden bränner i blodet,
Den tappre sänker sin stolta blick,
Han bäfvar inför en qvinna!
Han darrar för hennes tjusningsmakt,
Ej ord hans hjerta kan finna.
Då kom till den blyge Lancelot
En glad och tjenstvillig sälle,
Det var Galeotto, kungen sjelf,
Och talade i hans ställe.
En väldig medlare så han blef,
Han förde de begge tillsamman,
Och ur den gnista, som redan fans,
Nu blossade kärleksflamman.*
Men när Galeotto fyllt sitt värf,
Han log i sitt lätta sinne
Och smög sig ifrån dem sakta bort
Och glömde flamman derinne.
Ja, det är sagan om Lancelot,
Den väldige Arthurshjelten.
De läsa den båda, när vårsol föll
Mot blommor och gräs på fälten.
De andas tungt och se så skyggt
Den blossande kärleksflamman;
Den blef — en Galeotto för dem,
Den bok, de läste tillsamman.
Och deras blickar sökte hvarann —
Och hjertats strängar vibrera —
Och deras läppar funno hvarann —
Nu läsa de icke mera.
»Galeotto är kopplaren, som hetsar tillhopa
de oskyldiga, drager tillsammans bränslet,
lägger den tändande gnistan derpå — och
sedan smyger sig leende bort. Galeotto är
anstiftaren, hvars brott de andra med sitt
lif och sin lycka få umgälla. Han är den
skyldige i nästan alla det menskliga - lifvets
tragedier».––-»Och frågar Ni,
hvem har anstiftat det onda, så betrakta Er
blott i spegeln — och den skyldige’ skall
grina emot Er i glaset; och se Er omkring!
Der står han! Och der! — Och öfverallt!
. . . Ja, Ni alla, I ären förbannade
ränksmi-dare, själaförderfvare och kopplare ...»
* Den svenska öfversättningen synes mig hafva
betydligt försvagat den tyska bearbetningens
fram-häfvande af det brottsliga i Lancelots och Ginevras
förhållande; och för min del skulle jag hålla före,
att det bäst öfverensstämt med dramats grundidé
och sanning, om hela denna dikt, som, ehuru vacker
i och för sig, har föga annat än namnet gemensamt
dermed, varit borta. Ty den »gnista, som redan
fans», hvarom dikten talar, är det just som Galeotto
skapar.
(Forts.)
m*
Hvem är den gamla damen?
En berättelse ifrån Rom.
Skildrad efter verkligheten af Hilda H intze.
Belönad med första pris vid Iduns
fjerde pristäflan.
(Eftertryck förbjudes.)
ijt/i följdes alltid åt till de omtyckta sön-
V dagsföreläsningarne, signora B.,
romarinnas och jag, främlingen från den höga
norden.
Vi anlände vanligtvis i så god tid, Att det
före professorns ankomst blef tillfälle för oss
att utbyta helsningar och vänskapliga
meddelanden med de närmast sittande grannarne.
I fjor på våren, då en ryktbar skald från
Bologna gästade hufvudstaden enkom för att
hålla vintersäsongens sista föreläsning, inträdde
i salen samtidigt med oss en liten, mumielik
varelse, som tog plats vid signora B:s sida
och inledde med henne ett lifligt samtal om
föreläsaren, hvilken hon sade sig känna.
Jag hörde på med intresse, under det att
jag mönstrade den obekantas yttre.
Hon var så besynnerligt hoptorkad och skulle
ovilkorligen ha förefallit mig heslik, derest ej
ett par stora, bruna ögon genom sitt
bjerte-goda och intelligenta uttryck liksom hade
förklarat de annars så fula oeh oregelbundna
dragen.
»Hvem i all verlden är den gamla,
märkvärdiga damen?» frågade jag ovilkorligen
signora B., sedan vi lemnat föreläsningssalen,
efter det att vår granne, omringad af en hel
skara herrar och damer, hade gått att tala
med dagens ifrigt applåderade hjelte,
vältalaren från Bologna.
»Det var baronessan Z.» svarade signora B.,
»den qvinliga, polska ex-professorn.»
»Ah nej, är det verkligen en polska;»
utropade jag. »Polens qvinnor äro ju berömda
för sin utomordentliga skönhet, och denna lilla,
hopskrymta dam är ju förfärligt ful! Jag har
nästan aldrig sett något liknande! Men
hvarför i all verlden kallade ni henne for
ex-professorn?»
»Jag har lust att berätta er hennes rörande
historia, som utvisar, dels huru litet man bör
fästa sig vid en menniskas yttre,» svarade
signora B., »dels att det äfven i vårt
pessimistiska tidehvarf ännu fins många både ädla oeh
storslagna karakterer, bara man gör sig mödan
att forska efter dem.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
